Debatt
Egypten - Demokratins problem
Det är glädjande att egyptierna sluter upp mot diktaturen. Men vad händer sedan?
Låt oss anta att upproret leder till att majoriteten får möjlighet att avgöra landets politiska riktning och lagstiftning. Borde då västvärlden, för att förtjäna rätten att fortsatt kalla sig demokratisk, ovillkorligen stödja det nya styret? En icke oansenlig andel av kommentarerna i västliga medier ger ett oproblematiserat jakande svar på denna fråga. Underförstått definieras den goda demokratin därmed med frasen ”majoriteten har alltid rätt”. Man uppfattar en ”demokrats” moraliska skyldighet som skyldigheten att respektera majoritetens uttryckta vilja oberoende av innehåll och oberoende av ekonomiskt, socialt
och annat inflytande över det fria valet.
Om man betraktar vad den egyptiska folkmajoriteten kan förväntas önska sig förutom bättre ekonomiska villkor och befrielse från Mubaraks diktatur, uppstår genast problem med denna demokratisyn. Bland annat visar opinionsundersökningar att majoriteten vill avskaffa religionsfriheten och hyser starka antipatier mot etniska och religiösa grupper.
Enligt statistik publicerad av PEW Research Center i december förra året, ville 82 procent av Egyptens muslimer att otrohet skulle bestraffas med stening och 84 procent ville belägga avfall från islam med dödsstraff. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffror från Turkiet var 16 respektive fem procent.
År 2009 hyste 49 procent av egyptierna negativa attityder till kristna och hela 95 procent skrev under på antijudiska föreställningar, meddelar PEW. Att hatet mot kristna är starkt har nyligen manifesterats i form av dödligt våld och, enligt rapporter från kristna egyptier, polisers ovilja att ingripa. Egyptens antikristna historia går tillbaka till den muslimska invasionen. I mitten av 1800-talet lyftes den specialskatt som ickemuslimer tvingats att betala, men fram till revolutionen 1919, då kristna och muslimer enades under en nationell identitet, var kristna fortfarande diskriminerade. Vid det muslimska brödraskapets födelse 1928 blev situationen för de kristna åter svår och på senare tid har det blivit värre i takt med att islamismen som politisk motor tilltagit i styrka. Sedan det tidiga 1980-talet har hundratals kristna mördats. Tusentals har flytt eller – av självbevarelsedrift – konverterat till islam.
Egyptens antijudiska historia sträcker sig ännu längre tillbaka än den antikristna. I modern tid har den judiska populationen decimerats kraftigt. Kring 1940 förekom pogromer och bombattentat. På 1950-talet tvingades ungefär
25 000 judar att först donera sina tillgångar till staten och därefter lämna landet. Ett tusental placerades i läger. Också under det följande årtiondet konfiskerades judiska hem och ägodelar. I dag är situationen bättre för de mycket få judar som bor kvar. Likväl sprider medier, även regimkontrollerade sådana, en stundtals mycket grov antisemitisk propaganda.
En femtedel av de år 2010 tillfrågade egyptiska muslimerna ser positivt på al Qaida, knappt hälften är positivt inställda till sunnitiska Hamas och 30 procent ser med blida ögon på shiitiska Hizbollah. Hamas är en avläggare till det muslimska brödraskapet. Den senare organisationen grundades i Egypten 1928 av Hassan Al-Banna, som hade tagit intryck av den europeiska nationalsocialismen. Man var intresserad av att ta efter europeiska framgångsrecept för att driva igenom sin tolkning av islam som det ideala samhällssystemet. Inom religionens ramar skulle man föra en politik för social rättvisa och konkurrenskraftig kulturell utveckling. Brödraskapet, som numera finnsi många länder, säger sig i dag acceptera den demokratiska processen – en gång. Först ska ideologin anammas av samhället genom d’awa; aktiv påverkan och därefter tänker man sig att det islamistiska samhällssystemet etableras utan våld.
I Egypten utgör rörelsen fortfarande den största organiserade oppositionen. Man har dock initialt förhållit sig relativt avvaktande till protesterna, troligen av strategiska skäl. Om folket misslyckas med att störta regimen riskerar brödraskapet nämligen fatala repressalier. Den sekulära diktaturen har med hårda medel tryckt ner den islamistiska oppositionen. Mubarak skulle även kunna använda en aktiv islamistisk inblandning som argument för att hans regim utgör den enda garanten mot extremism.
I söndags bildade den förre IAEA-chefen El-Baradei en oppositionell ledningsgrupp där en representant för det muslimska brödraskapet ingår.
El-Baradei tonade ner den islamistiska organisationens extremism.
Om de citerade opinionsundersökningarna är någorlunda trovärdiga är det möjligt att ett majoritetsstyrt Egypten stiftar lagar som står i strid med mänskliga rättigheter. Denna konflikt mellan majoritetsviljan och individuella fri- och rättigheter är inte bara aktuell i Egypten och andra arabländer där folket nu protesterar mot grava missförhållanden. Problemet existerar även i västvärlden där många prioriterar majoritetsuppfattningen (politik styrd av opinionsundersökningar), eller den mera mystiska ”folkviljan” (SD-liknande politik), framför människorättsförklaringens värderingar som formulerades i syfte att förhindra majoritetens eller minoritetens tyranni.
Grundläggande individuella rättigheter sätter ramar för den demokrati som kallas liberal i meningen frihetlig. Utan dessa rättigheter reduceras demokratin till en process för tillsättning av lagstiftare och andra styrande. Det sätt på vilket makthavare tillsätts och lagar stiftas har visserligen ett egenvärde. Om alla andra faktorer är lika vid en given tidpunkt i ett givet samhälle är den demokratiska beslutsprocessen att föredra framför den despotiska eftersom den ger flera människor upplevelsen av inflytande. Men ett styre bör också bedömas efter graden av överensstämmelse mellan dess beslut och människovärdet.
Majoriteten är ingenting annat än summan av personer som var och en har möjlighet att missta sig. De kan vara påverkade av ekonomisk nöd, propaganda,
och annat som får dem att vilja beröva andra grundläggande rättigheter och friheter som de själva inte skulle vilja vara utan.
I vissa fall kan människor även drivas att uttrycka ett slags masochistisk önskan. När egyptier vill bli stenade om de skulle vara otrogna och svenskar vill
bli pressade om de skulle bli sjuka eller arbetslösa är detta troligen samma fenomen som drabbar många offer för mobbning: stigmatisering utifrån kan efter hand internaliseras.
Med andra ord har ingen människa någon moralisk skyldighet att ovillkorligen applådera majoritetens val. Inte ens om hon vill behålla rätten att med gott samvete kalla sig demokrat.
Anna Ekström, Frilansskribent