Han har byggt skorstenar i Stockholm och i finska Kotka, i Wien och i Buxtehude, i Berlin, Wanås och Schöningen. Några har han måst riva, andra står kvar. Mitt i strömmen i Norrköpings kultur- och industriområde står en av de allra fräckaste och mest attraktiva. En skorsten i vattnet, en orimlig, högst reell skulptur!

Givetvis bör Uppsalabördige konstnären Jan Svenungsson få bygga en sådan skorsten också i Uppsala. Just nu kan man se ett exempel hans raffinerade skorstensbyggarkonst hos alerta Konsthuset, där han byggt ett skorstensprov i källarsalen. Men dess saga är snart all; inför nästa utställning måste skorstenen rivas. Kvar finns visserligen i Uppsala ett av Svenungssons klurigaste verk, fundamentet till en skulptur (kanske en skorsten?) i Slottsbacken, med texten I morgon kommer ett torn att byggas på den här platsen.

Begreppet "i morgon" är precis som skorstenen en fiktion, ett påstående med vilket konstnären (som numera är konstprofessor i Wien) sätter fokus på alltings förgänglighet, alltings ovisshet och hur till och med de mest bestämda utsagor bara är ord, utan någon säker verklighetsbakgrund. "I morgon" har varit rätt många dagar, månader och år sedan verket placerades i backen 1998.

I sin recension av Svenungssons utställning på Konsthuset 15/11 skriver Sebastian Johans att Uppsala definitivt bör skaffa sig en Svenungssonsk skorsten. Det är bara att instämma och ge det kravet allt tänkbart stöd.

Tony Craggs skulpturer vid Resecentrum i all ära: men tänk en skorsten som aldrig någonsin kommer att kunna fungera som skorsten men som kommer att blir ett oöverträffat bidrag till den offentliga konsten i Uppsala. En skulptur utan andra anspråk än att vara skulptur. Bättre kan knappast den tredimensionella, konceptuella konsten bli. Alltså vill jag härmed dra i gång en kampanj för en skorsten av Jan Svenungsson. Här i Uppsala. Nu!