Simon Rattle är en av mina absoluta favoritdirigenter. Men trots att jag periodvis vistas i Berlin har jag hittills aldrig upplevt honom live. Hans konserter med Berliner Philharmoniker är nämligen alltid utsålda flera månader i förväg. Och självklart bänkade jag mig därför framför tv:n den första lördagen i mars, då SVT2 som "veckans föreställning" sände en konsert med Sir Simon i spetsen för Venezuelas ungdomsorkester.

Det var, visade det sig, en konsert utöver det vanliga. Sådan genuin spelglädje möter man sällan hos professionella vuxenorkestrar. Och det var inte bara det att en del av programmet var utpräglat rytmiskt och laddat med latinamerikanskt krut (George Gerschwins "Cuban Overture" och danser av argentinaren Alberto Ginastera). Även i en symfoni av Gustav Mahler, den kända "ettan", spelade dessa barn och ungdomar med förvånansvärd precision och mognad. Det var heller inte enbart Simon Rattles förtjänst. Nej, denna ungdomsorkester är först som sist ett resultat av den revolutionerande musikundervisning som går under namnet El Sistema.

Vad är då El Sistema? Ett sätt att utveckla musikalitet och kreativitet hos barn? Jo, förvisso. Men det är framför allt en social utopi in progress. Ett sätt att reparera de skador som klassamhället åsamkar de underprivilegierade. Ett sätt att med musiken som verktyg ge fattiga och utsatta barn och ungdomar självförtroende, livsvilja, framtidstro och ett alternativ till droger, gängvåld och kriminalitet. Alltså en förebyggande och livräddande social verksamhet. Till skillnad från den i Sverige mer kända Suzukimetoden, som bygger på föräldrarnas initiativ och medverkan i egenskap av "hemlärare", erbjuder El Sistema, som i Venezuela lever både av statligt stöd och privata donationer, gratis undervisning åt alla hugade barn, oavsett familjebakgrund. Ja, man vänder sig framför allt till socialt och ekonomiskt utsatta områden, till familjer som har det svårt och vars barn redan från början är dömda att slås ut.

El Sistema syftar inte i första hand till att "odla fram" proffsmusiker, även om det är en naturlig bieffekt. Nej, det främsta målet är att kompensera för klassorättvisor och bygga upp en musikalisk infrastruktur som kommer alla till del och som, på sikt, kan få effekter för hela samhället. Att musicera från tidig ålder är ju som bekant allmänt utvecklande, man blir smartare även på andra områden, får det lättare i skolan, lär sig som orkestermedlem att lyssna, samarbeta och ta ansvar. Ja man blir, enligt José Antonio Abreu, den venezuelanske musiker som 1975 grundade El Sistema, helt enkelt en bättre människa och medborgare, en som bryr sig och inte skiter i andra.

Jag måste erkänna att jag grät flera gånger vid åsynen av dessa barn: den lille pojken med klarinetten, han med cellon, flickan med tvärflöjten, den kvinnliga violinisten tillika konsertmästaren, alla trumpetarna och hornisterna, småkillarna vid slagverken. Vilken djup koncentration och lycka utstrålade de inte! Och alla med den venezuelanska flaggans färger i ett band runt halsen, ett band som orkestermedlemmarna vid konsertens slut tävlade med varandra om att få hänga runt dirigentens hals.

El Sistema har i Venezuela flera hundra musikskolor spridda över hela landet, även i de mest perifera och marginaliserade områden. De har startat konservatoriet Simón Bolívar, de skapar orkestrar där inga sådana finns och tigger ihop musikinstrument till sina elever. De ger cirka 400 000 barn gratis musikundervisning per år (när så behövs även hjälp med mat och kläder) och har också musikkurser inne på fängelser och för handikappade. Tidigare elever kommer ofta tillbaka som lärare och mentorer. Och kvaliteten på verksamheten är så hög att kända utländska symfoniorkestrar och dirigenter gärna samarbetar med dem. Inte bara Simon Rattle. Även den italienske stjärndirigenten Claudio Abbado, som nyligen avled i cancer, älskade att samarbeta med El Sistema. I Sverige kunde göteborgarna i flera år glädjas åt att ha Gustavo Dudamel, själv ett barn av El Sistema, som chefsdirigent för Göteborgs Symfoniker. Själva metoden har också spritts utomlands (t.ex. till Kanada, USA och Storbritannien) och fått avläggare även på några orter i Sverige. År 2009 tilldelades El Sistemas grundare för övrigt det svenska Polarpriset.

El Sistema är alltså inte enbart något för fattiga utvecklingsländer. Alla samhällen präglade av klassklyftor, ojämlikhet och social segregering har något att lära av maestro Abreu. I områden med barn från olika länder, barn som talar många olika språk, ger El Sistema genom musiken alla tillgång till ett gemensamt språk. Och sådana områden finns ju också i vår del av världen.

Men jag kan tänka mig att El Sistemas vision stöter på viss patrull i vårt land. Här anses ju musik inte viktigt. Nyligen hörde jag att blivande förskole- och lågstadielärare i Sverige inte får någon ordentlig undervisning i musik och att ledare för svenska barnkörer därför har allt svårare att rekrytera nya körmedlemmar. En del barn skriker sönder sina röster redan på dagis, och när det där sjungs utgår man från det röstläge som är bekvämast för lärarna, oftast djup alt, vilket är fysiologiskt omöjligt för barn med deras korta stämband och ljusa röster. Musikens ställning i grundskolan är mycket svag, med många outbildade lärare och stora kvalitetsskillnader olika skolor emellan. I gymnasiet är musik inte längre ett obligatoriskt ämne (det finns bara på estetiska linjer). Och man kan idag gå igenom hela svenska skolsystemet utan att ha fått del av vårt musikaliska arv.

Kommunala Musikskolans terminsavgifter är på flera håll idag så höga att många föräldrar helt enkelt inte har råd att låta barnen lära sig spela. Här i Uppsala har det borgerliga styret nyligen dessutom, i nyliberal nit, föreslagit att musikskolan skall privatiseras. Musikalitet är alltså i Sverige redan nu någonting för bättre bemedlade och speciellt musikintresserade familjer som kan köpa sig privatlärare och sätta barnen i "musikklasser" där sådana finns.

El Sistemas vision om kulturen som allas egendom blir i det perspektivet närmast revolutionär. För som maestro Abreu uttryckt det: "Undervisningen av de fattiga får inte vara en fattig undervisning." Dessa barn skall i stället ha de bästa lärarna och den bästa undervisningen. Och, självklart, den bästa musiken, vilket i Venezuela inkluderar såväl folkmusik som så kallad klassisk musik.

Viva El Sistema!

Uppgifterna i denna artikel är främst hämtade från den italienska journalisten Ambra Radaellis bok "La musica salva la vita" (Musiken räddar liv), utgiven av förlaget Feltrinelli 2012, med förord av Claudio Abbado.