Publicerad: 2012-02-22 12:06
Läs upp

1 200 dagar med Joyce

RECENSION: Cigaretter, kaffe och språk – Sebastian Johans har läst Erik Anderssons bok om överättningen av Ulysses.

Litteratur

Erik Andersson

Dag ut och dag in med en dag i Dublin

Albert Bonniers förlag



För ett par veckor sedan landade Erik Anderssons hyllade nyöversättning av James Joyce mer än klassiska Ulysses på bokhandelsdisken med en väldig både bokstavlig och symbolisk smäll. Den feta romanen har med sin vaga anknytning till Homeros nästan blivit mer mytisk än sin förlaga, och för en översättare inom det anglosaxiska språkområdet är det svårt att ens föreställa sig en större utmaning.

Joyce text är visserligen inte alls så svårläst som den populära myten låter gälla, men den är rik, bred och fullkomligt kryllande av olika toner och stilar. När Thomas Warburton i början av 90-talet reviderade sin första svenska översättning från 1946 gjorde han mer än 4 000 ändringar. Och det ger möjligen en hint om hur många tolkningar som ryms inom ramen för det mäktiga epos som utspelas under en helt vanlig dag i Dublin 1904.

Precis som han gjorde till sitt förra snudd på vansinnigt utmanande projekt, översättningen av Tolkiens Ringen-trilogi, ackompanjerar Erik Andersson utgivningen av Ulysses med en liten rolig skrift som berättar om översättarens vedermödor.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin är ett slags intellektuell motsvarighet till de dramatiska bilderböcker som professionella äventyrare gärna ger ut efter att ha skidat baklänges till Nordkap eller bestigit ett dödsbringande och aggressivt berg. Dramatiken, utmaningarna och den envishet som krävs för att lyckas skiljer sig inte nämnvärt trots att äventyren i övrigt ser väldigt olika ut.

Erik Andersson sitter vid sitt skrivbord, fyller på vattenkokaren, kollar om det finns choklad, lagar kaffe, fingrar på sina cigaretter, sätter på sig tofflorna och tar av dem igen. Översättarens vardag påminner ruggigt mycket om den frilansande kulturskribentens, med det halsbrytande tillägget att översättaren tagit på sig att vara instrument för någon annans ord.

Redan första sidan vållar en hel del bekymmer och Erik Andersson drabbas av en fallande känsla och konstaterar, inte utan bitterhet, att det är utomordentligt oroväckande för en engelsköversättare att erfara en anglicism.

Erik Andersson, som är en översättare som har turen att också vara en god författare i eget namn, ledsagar puttrande sin läsare genom några av Joyce mångtydigheter, men lägger lika stort fokus på de problem och intryck som är stommen i mötet med ett verk som ska ändra språkdräkt.

Hela tiden med en skön och tillbakalutad stämma som inte röjer många spår av den ansenliga panik som rimligen ryms i en uppgift som går ut på att jaga orienteringskontroller och vara kartritare på samma gång.

Av: Sebastian Johans sebastian.johans@unt.se

 

 


 

Seriebloggen

Svart humor på vit bakgrund. Se fler på Isabelle Söders blogg »