När jag var liten var jag rädd för vissa toalettstolars högljudda spolande. På Gotlandsfärjan och hemma hos farmor i Trosa, gick jag alltid ut när jag var klar och sedan fick min mamma gå in, stänga dörren och spola efter mig. Jag tyckte det där våldsamma ljudet var oerhört obehagligt. Karl Ove Knausgård hade samma rädsla när han var barn.

Det finns många beprövade vägar för att närma sig ett litterärt verk så pass mycket att man känner en grundläggande sympati för det och för dess karaktärer. Läsarten som grundar sig i identifikation och igenkänning är en sådan väg, och dessutom en av de framkomligare - trots att den i lärda kretsar har låg status.

Men igenkänning är inte så dumt ändå. Tvärtom innebär detta att dela en erfarenhet med någon annan, om än aldrig så obetydlig, att en djupare förståelse lättare uppstår. Utan den gemensamma upplevelsen av hotfulla toaletter, skulle jag kanske bara kunna se på barnet Karl Ove med en vuxens generella empati för utsatta barn. Nu kan jag, trots att våra liv är olika på alla tänkbara sätt, istället också se världens med hans ögon. Det är kusligt, men värdefullt.

Nu är det en gång för alla inte särskilt svårt för någon att känna empati för det lilla barn, Karl Ove Knausgård, som är huvudperson i Knausgårds tredje del av romansviten Min kamp. Han lever sina första tretton år, det är dessa boken skildrar, i konstant rädsla för sin far. För dennes hot och våld och vrede, och allra mest för oberäkneligheten - aldrig går det att veta när det elaka ska slå till. Även om denna skräck inte brer ut sig på boksidorna på samma sätt som detaljerade minnen av jakt efter porrtidningar på soptippar, språngmarscher till skolbussen, prepubertala duschminnen och förnedrande upplevelser i klassrummen, så är det den som präglar hela Karl Oves tillvaro.

Den som har läst första delen av Knausgårds sexbandsverk vet också att den vuxne Knausgård upplevde en enorm lättnad när fadern dog av sitt alkoholmissbruk och sin destruktiva livsstil. I den tredje delen får den som tyckte att han då framstod som onödigt oförsonlig skamset äta upp hela rasket. Har man lagt en sådan tyngd över sitt eget barns hela liv, kan man knappast förvänta sig någon förståelse eller förlåtelse.

På samma sätt ger Min kamp 3 en del läsnycklar till den andra delen. Som det här med att Karl Ove Knausgård i den boken verkar vara paniskt rädd för att framstå som en feminiserad man. "Femi" var det glåpord barnen skrek efter den pluggiga, känsliga och uttalat klädintresserade Karl Ove i en väldigt känslig ålder. Man kan tycka vad man vill om hur en förnuftig vuxen borde ha lagt sådana barnsligheter bakom sig, men Karl Ove Knausgård skriver inte utifrån det reflekterande förnuftets primat - hans romaner är instinktens och ryggmärgens fäste.

Jag har nu konsekvent skrivit Karl Ove Knausgård som om författaren och personen i boken är samma person. Och det vet vi ju att det både är och inte är. Men faktum är att trots att tredje delen i romansviten är den som utspelar sig tidsmässigt längst ifrån dagens verklige Karl Ove Knausgård är det nu svårare än någonsin att skilja berättarjag från författarjag. Alldeles säkert beror det på författarens ömhet för och absolut osvikliga lojalitet mot den här utsatta pojken. Här finns inte en enda självkritisk passage, inte ett enda tillfälle där den vuxne mannen opponerar sig mot det lilla barnet. Och när den vuxna rösten stundtals bryter igenom minnesflödet, är det för att säga något mycket angeläget:
"Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa."

För att vara den krypande rädslans bok - jag får ont i magen varje gång pappa Knausgård kommer in i rummet - är Min kamp 3 ändå märkligt stillastående som roman betraktat. Raseriet och tempot i de två första delarna är här utbytt mot detaljrika minnesbilder av småsaker som löper över flera sidor. Ibland blir det småtråkigt, men det är i sin ordning. Ett sådant här romanprojekt måste rymma också stunder för återhämtning, och det är inte utan att jag därför blir lite tveksam till att de kommer ut (och recenseras!) del för del. Bör de egentligen inte läsas allihop i ett enda svep?