Ett konfirmationsläger är en tacksam miljö för en koncentrerad berättelse: det pågår under en begränsad tid, ungdomar som inte känner varandra ska plötsligt umgås dygnet runt. Ledarna är tillfälliga, bräckliga auktoriteter och religionen ställer existentiella frågor som många är ovana vid. Och vilka kommer dit för att de är kristna? De flesta är där för att få presenter, för att föräldrarna vill skicka dem till ett tryggt kollo under en sommar mellan åttan och nian.

Miljön är inte det enda originella i denna känsliga och förvånansvärt spännande ungdomsroman, där Anna Ehn väver en komplex intrig kring en osäker tonårsflicka som kämpar med sin egen identitet och sin plats i den strikta sociala hierarki som ungdomar upprättar sinsemellan. Ändå är det språket som lyser allra starkast i Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd.

Sara åker på ett sommarkonfirmationsläger i fjällen, fyra veckor med kompisen Madde. De tränar tillsammans hemma. Sara börjar omtolka tränarens råd, jämkar för att få springa så ofta som möjligt. Förbättra tiderna, strunta i knäet som värker, det kanske bara är träningsvärk? Madde har i stället börjat utebli från träningarna och intresserar sig för killar. Sara förstår ingenting och deras relation knakar i fogarna.

På konfalägret vänds allt upp och ner. Sara placeras i ett rum med självsäkra, utåtriktade Lina och blir bländad. Just sån vill hon ju vara: en som vågar, som sträcker på sig och törs säga vad hon tycker.

Därmed är dramat i gång: Sara måste smyga med sin löpträning för att få vara vän med Lina, som föraktar alla former av sport. Plötsligt har Sara en ny identitet och lever ett märkligt dubbelliv. I träningsdagboken, skickligt invävd i texten, växer förtvivlan över förlorad nattsömn och för dåliga resultat på morgonens löprundor. Men på kvällen hänger Sara med Lina och hennes kompis Caroline och röker fast det är förbjudet, leker med identiteter: du är Kristen Stewart, hon i Twilight, och jag är Jennifer Lawrence i Hungerspelen. Vi är hjältinnorna, vi är idealbilderna, vi är inte som de andra, de vanliga. Inte som oss själva.

Det skulle kunna vara en helt vardaglig utvecklingshistoria. Men historien kränger till, en mobbningssituation växer fram och når otäcka dimensioner. Aggressionerna stiger, Sara snärjer in sig i dubbelspel och Caroline blir allt mer misstänksam.

Anna Ehn har skrivit om ungdomars sociala spel och om maniskt beteende tidigare, men här är hon bättre än någonsin. Hon berättar i exakt avgränsade portioner, så att man förskräckt anar vad som kan finnas bortom det sagda. Saras träningsdagbok blir en monolog som speglar Saras tilltagande inre kaos. Det är lysande skickligt, med ett språk som lyckas vara poetiskt utan att någonsin tappa kontakten med vardagen.

Det finns förstås ett eko av Goldings Flugornas herre och andra mobbningsklassiker, men handen på hjärtat: inte behöver ungdomar åka till en öde ö för att trakassera varandra. De kan göra det mitt framför ögonen på vuxenvärlden, för oftast är det ingen som förstår vad som pågår så länge det inte blir någon uppenbar katastrof. Och det är nästan det otäckaste, den riktiga fasan: att de här sociala gladiatorspelen är en naturlig del av vår vardag.

Anna Ehn är medarbetare på UNT:s kulturredaktion och recenseras därför av Lotta Olsson, medarbetare på Dagens Nyheter.