Alla kulturer är inte lika värda. Det kan vi säga utan att skämmas eftersom vår kultur är bättre än deras. Med vår menas den upplysta västerländska och med deras menas den i det dunkla österlandet som inte har haft någon upplysning och är fast i förlegade medeltida värderingar. Det är vad boken ”Heder och samvete” utgår ifrån när den försöker förklara för oss som ännu befinner oss bakom ljuset att hederskulturen har flyttat in i Sverige och utgör ett hot mot vårt demokratiska samhälle.

Författarna Eduardo Grutzky och Lars Åberg inleder med att reda ut skillnaderna mellan det hedersrelaterade våldet och annat våld som begås i nära relationer. Det hedersrelaterade våldet är enligt dem väsensskilt från det andra våldet då det är planerat och sanktionerat av ett kollektiv. En stund låter det hela rätt rimligt men ganska snart hamnar texten på ett sluttande plan och rullar ner rakt in i en enda bigott sörja. Texten är så full av fördomar, faktafel, luckor och felaktiga slutsatser att jag flera gånger känner för att slänga boken i väggen, gömma mig under täcket och gråta över mänskligheten.

Författarna vill befästa begreppet hederskultur och ägnar stor möda åt att berätta hur existensen av denna kultur förnekas av etablissemanget. Exakt vad hederskulturen är, var den förekommer och vilken historisk bakgrund den har bryr de sig inte om att förklara, utan de nöjer sig med att konstatera att den finns. Olika folkgrupper klumpas ihop hejvilt och den mångfald som finns inom exempelvis islam förbises helt och hållet. Ur premissen att hederstänkandet existerar i flera kulturer drar de slutsatsen att alla dessa kulturer är en och samma och därför kan gå under den gemensamma benämningen hederskultur.

Artikelbild

Det som skiljer hederskulturen från vår västerländska kultur är enligt författarna frånvaron av välfärd och upplysningstankar. På två sidor beskrivs hur västvärlden har haft en upplysning som lett till att vi har fått demokratiska värderingar, medan de där länderna – oklart vilka – inte har gått igenom samma process, vilket ska innebära att idén om mänskliga rättigheter inte existerar där.

Frånvaron av upplysningstankar presenteras, vid sidan av en blåögd multikulturalism, som huvudförklaringen till att den så kallade hederskulturen kan frodas även i en demokrati. Multikulturalismens naiva tolerans mot andra kulturer tillåter att isolerade enklaver kan behålla sina värderingar som inte bara är förlegade utan också skrivna i sten eftersom de som saknar upplysningsidéer kan bo ”i miljöer där upplysningsidéer dominerar, men ideologiskt, mentalt eller ekonomiskt lever de inte på samma plats”.

Vidare påstår författarna, utan att hänvisa till källor, att flyktingbegreppet tänjts ut och skriver att människor kommer till Sverige med syftet att utnyttja den svenska välfärden och utan viljan att bli en del av det svenska samhället. Och eftersom de lever på våra pengar finns det ingen som helst anledning för oss att försöka förstå deras situation utan vi kan med gott samvete säga att vår kultur är bättre än deras och de får helt enkelt ta det.

I boken förekommer även några berättelser om ungdomar som drabbats av hedersförtrycket. Ingen av historierna är berättad med offrets röst och i alla dem målas föräldrarna ut som onda och oresonliga. Den enda historien med lyckligt slut handlar om en flicka som brutit kontakten med sin familj, blivit blond och börjat prata norrländsk dialekt. Total brytning verkar alltså vara den enda lösningen. Eftersom förtryckarna har antidemokratiska värderingar och för alltid kommer att sakna upplysningsidéer kommer det inte att hjälpa att prata med dem. Men om dialog inte löser problemet, vad kan vi göra då? Ta barnen, blondera dem och kasta ut föräldrarna? Boken går aldrig så långt men den bäddar väl för den slutsatsen.

Utan att överdriva blir jag uppriktigt ledsen när jag läser de förklaringsmodeller som denna bok presenterar. Anledningen till att jag blir ledsen är att jag tror att författarnas intentioner är goda. Det hedersrelaterade våldet är ett allvarligt problem som drabbar många unga människor och hindrar dem från att välja vilket liv de vill leva. Tror man på mänskliga rättigheter och har åtminstone en gnutta empati kan man inte annat än att förfäras över det förtryck som dessa ungdomar blir utsatta för. Grutzky har själv jobbat med att hjälpa drabbade ungdomar och har säkert hjärtat på det rätta stället. Men även de godaste intentionerna kan leda in i det djupaste mörkret, vilket denna bok visar ett sorgligt prov på.