• torsdag 30 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Almtuna säkrar spelare från egna leden Rinkside Rinkside
Vädersponsor:

Debut som väcker empati

Anna Focks debutroman om homosexuellas situation i Ryssland får John Sjögren att reflektera kring romanläsandets empatiska effekter.

Det brukar med mer eller mindre jämna mellanrum, sisådär vartannat år eller så, dyka upp en forskningsrapport eller debattartikel som försöker visa på konstens och kulturkonsumtionens positiva biverkningar. Kultur gör dig till en insiktsfullare, friskare och mer harmonisk människa. Ungefär så brukar slutsatserna låta. Även om intentionerna bakom dessa rapporter och artiklar, att peka på kulturens inte alltid helt lättmätta värden, i grunden är goda brukar jag ändå falla in i en aggressiv försvarsställning så fort jag hör den där typen av resonemang. Konst, skapande och kulturkonsumtion behöver rationellt förklaras lika lite som hunger, sex och sömn behöver motiveras. Det är kort sagt ett grundläggande och alldeles naturligt mänskligt behov. Människan är en homo creativus.

Men om man nu ändå ska tala om kulturens positiva biverkningar (för det är ju klart att den trots allt har sådana) så är en av kulturkonsumtionens, i synnerhet romanläsandets, gynnsammaste följder att den stärker vår empatiska förmåga. Fantasi och empati har jag alltid uppfattat som synonymer. Jag kommer att tänka på det där, romanläsandets förmåga att öva upp medkänslan, när jag läser Anna Focks debutroman Absolut noll. Och då framför allt skönlitteraturens överlägsenhet gentemot journalistikens korta nyhetsrapportering när det gäller att skapa verklig känsla och förståelse för ett skeende i tiden.

Vi har sedan något år tillbaka förfasats över rapporterna om Rysslands allt striktare och inhumana antigaylagar. Men hur mycket hjälper oss egentligen de där korta nyhetsrapporterna att verkligen förstå hur det är att leva som homosexuell i Ryssland i dag? Anna Fock, vars roman utspelar sig i S:t Petersburgs gaykretsar, menade i en intervju som publicerades här i UNT i lördags att debatten om de ryska antigaylagarna snarare präglats av rysshat än av solidaritet med de hbtq-personer som drabbas. Så när Fock vill skildra de ryska homosexuellas situation går hon således en annan väg än den objektiva journalistikens. Hon väljer i stället empatins, det vill säga romankonstens, väg.

I Absolut noll låter Fock läsaren vandra i huvudpersonen och berättaren Nikitas skor. En ung bög vars liv givetvis begränsas och präglas av det kyliga klimat som råder för landets homosexuella, men som Fock ändå vägrar reducera till helgon och martyr. Detta är ett av bokens mest sympatiska drag; att Nikita och hans vänner, trots att de är offer för förtryck och fördomar, ändå skildras som komplexa och bristfälliga människor – supande, kärlekstörstande, svekfulla och fega. Kanske är det just därför man som läsare till slut inte kan låta bli att tycka väldigt mycket om dem, gripas av empati. Och trots att Absolut noll egentligen inte är någon uppseendeväckande storartad debut (dock mycket stabil) måste den där känslan av empati ändå räknas som en triumf för såväl Fock som för romankonsten i stort.

Kanske att konsten trots allt gör oss till, åtminstone något, bättre människor.