• torsdag 30 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Almtuna säkrar spelare från egna leden Rinkside Rinkside
Vädersponsor:

Den stora vändpunkten

Trots den enorma betydelsen av slaget vid Stalingrad har källorna kring dramatiken varit dunkla. Ulrika Knutson har läst en välkommen arkivöppning.

Stalingrad utgör vändpunkten för andra världskriget. Fram till det segdragna slaget vintern 1942-43 var Hitler obesegrad. Men Stalingrad väckte hoppet om förändring.

Den 30 januari höll Göring ett radiotal där han liknade de instängda tyska soldaterna vid hjältarna i Niebelungensången, "kämpande till det yttersta i en sal av eld och brand". Nästa dag utnämnde Hitler sin general Paulus till generalfältmarsalk, vilket var en förtäckt order till honom att begå självmord. Ingen tysk fältmarsalk hade någonsin kapitulerat. Men Paulus valde livet och förnedringen.

Totalt kostade slaget 295000 tyska soldaters liv, i strid eller fångenskap. Bara 6000 tyskar överlevde Stalingrad. Försvaret krävde ännu fler liv. Nästan en halv miljon sovjetiska rödarmister dog, en forskare uppger en miljon.

Inte konstigt att Stalingrad blev ett legendariskt fältslag. Eftervärlden har fått många skarpa detaljer av soldaternas fasansfulla vardag, med gatustrider, kyla och svält. Källorna är framförallt tyska soldaters brev och dagböcker. Från sovjetiskt håll har vi inte vetat mycket. Censuren har svalt de ryska källorna.

Just därför är det en historisk sensation att vi nu kan läsa Stalingradprotokollen i sin helhet. Mitt under brinnande krig lät historiker från Moskva intervjua 215 ögonvittnen från Röda armén. Rösterna tillhör generaler, stabsofficerare, befälhavare och meniga, kommissarier, agitatorer, matroser, sjukvårdare och ett köksbiträde.

Inget fick publiceras i deras livstid. Partiet ville rentav förstöra materialet, men det gömdes i ett arkiv i 70 år. Först nu har dessa unika intervjuer sammanställts av Jochen Hellbeck, tysk historiker verksam i USA.

De ryska historikernas motto var att "inte dölja svårigheter, inte skönmåla verkligheten".

Det lät sig sägas. Fram till i februari -42 hade Röda armén förlorat 5,5 miljoner man. På varje död tysk gick det tjugo döda sovjetsoldater. Siffrorna var inte offentliga.

Det är en erkänd sanning att Stalin var illa rustad för Hitlers anfall. Sovjetiska stridsvagnar och flygplan höll usel kvalitet. Många av de intervjuade rödarmisterna suckar över det sovjetiska flygets svaga insatser.

I juli utfärdade Stalin sin Order nr 227: Inte ett steg tillbaka! Det var en befallning att strida till sista blodsdroppen. Spärrförband skulle skjuta alla egna som tvekade. Fegisar och självstympare sattes i straffbataljoner att röja minor, eller på annat sätt med "sitt blod sona sina brott mot fosterlandet".

I ett intressant och polemiskt förord går Jochen Hellbeck till angrepp framför allt mot den populäre Anthony Beevors bild av Stalingrad. Beevor antyder att ryssarna inte slogs av kärlek till fosterlandet, utan bara genom tvång och hot om våld. Beevor överdriver, menar Hellbeck, men värre är att Beevors böcker är genomdränkta av tyska propagandaklichéer från nazitiden, som glorifierade tyskarna och framställde de ryska soldaterna som knappt mänskliga varelser.

Beevor och andra har inte begripit kommunistpartiets mobiliserande roll i kriget, anser Hellbeck. Partiet var oförtrutet verksamt bland de meniga, med råd och dåd, och tröst. Ibland verkar den politiska kommissarien ersätta prästen, eller mamma, i skyttegravarna där han "predikade, sporrade, trugade, lugnade, själavårdade, förklarade och skapade mening".

Agitatorn Ajzenberg i 38. skyttedivisionen beskriver sitt märkliga verktyg för politisk fostran, en "agitkulturkoffert". Den såg ut som en trollerilåda, klädd med röd sammet. I olika fack vilade Stalins och Lenins porträtt, en världskarta, uppbyggliga broschyrer, skämtvisor och dominospel till bassarnas glädje.

Men politiken mjukades också upp, kriget medförde en "spontan avstalinisering". Många vågade hoppas på mer frihet efter kriget, något som Stalin satte p för. Men under kriget kändes det så. Det blev lättare att bli partimedlem. Det viktiga var hur många "Fritzar" man hade dödat. De extremt höga dödstalen i striderna om Stalingrad var en anledning att gå med i partiet - då kunde soldaterna åtminstone vara säkra på att "dö som kommunister och uppstiga till kommunismens Pantheon".

Men de gripande Stalingradprotokollen berättar mer om krigets jordiska helvete. Om svält, skräck och död, men också om kamratskap och sant hjältemod bland de män och kvinnor som offrade livet i kampen mot nazismen. Protokollen var alltför realistiska dokument för att leva upp till den putsade bilden av Det Stora Fosterländska Krigets historia. Rödarmisterna var förvisso hjältar, men alltför mänskliga hjältar.