Den franska debutanten Julia Decks roman Viviane Élisabeth Fauville hade gjort sig utmärkt som scenpjäs. Öppningsscenen griper genast tag. Ett ”Du” sitter med sin tolv veckor gamla baby i en gungstol i Paris. Rummet är för övrigt tomt. ”Du” är en 42-årig kvinna, som befinner sig i ett psykiskt vakuum. Hon har lämnats av sin man efter ”två års äktenskapligt helvete”.

I nästa scen faller en svart slöja över ett annat rum. Där står kvinnan med en väska, där hon just stoppat ner ett knivset. I scen tre står hon utanför sin psykoanalytikers dörr. Hon står där med ”stirrande blick och blodfläckar på kläderna.”

Att Du:et heter Viviane framgår av fortsättningen, som nu tagit klivet från scenpjäs till roman. Läsaren får veta att Viviane kallats till polisförhör med anledning av att hennes psykoanalytiker hittats mördad på sin mottagning. Hon blir frisläppt i brist på bevis.

Romanen rullar vidare men nu i jagform. Jaget, som här kallar sig Élisabeth, strövar omkring i Paris i jakt på mördaren: Är det psykoanalytikerns älskarinna? Eller hans hustru?  Eller…?

I nästa kapitel får Du:et än en gång ordet, för att tillfälligt byta till ett Jag.
I en polisbil fångar ”Du” ”din egen blick i backspegeln… men ansiktet i spegeln känner inte igen dig.”

Du:et ”vet inte längre vad som är vad, vad som är ned eller upp, om det är du eller någon annan som är här eller en dröm och om du någonsin kommer ur den. Du slutar andas, du faller.”

Du blir inlagd på Hôtel-Dieu, ett välrenommerat sjukhus i Paris.
Rörigt? Det tycker jag inte. Det här är en roman som utmanar sin läsare.
André Gide sades ha upphävt det klassiska berättarperspektivet genom att arbeta med flera textskikt, som ibland upphäver varandra. Jag undrar om inte Julia Deck är en av landsmannens adepter.

Hur det än är med den saken kvarstår mitt intryck av Viviane Élisabeth Fauville som en raffinerat komponerad skildring av ett psyke i sönderfall. Den rekommenderas till alla som förväntar sig mer än spänning för stunden av psykologisk thriller.