Varför anlitade Johan Persson och Martin Schibbye en terroriststämplad separatiströrelse som ledsagare in i Etiopienregionen Ogaden? Därför att den som vill komma runt maktens verklighetsbeskrivning inte har något annat val. Området är stängt för journalister. Ingen vet egentligen vad som händer i konflikt-
zonen – förutom att det är allvarligt.

Det finns mängder av vittnesmål som talar om att regimen gått skoningslöst fram mot civila efter att ett bolag som utvinner olja i området 2007 attackerades av gerillan ONLF. Enligt rapporter från människorättsorganisationer handlar det om tusentals fördrivna, brända byar, tortyr och sexuella övergrepp.

Varför tyckte Persson och Schibbye att det var av intresse för svenska läsare? Därför att ett av bolagen som verkade där var Africa Oil, delvis ägt av svenskkontrollerade Lundin Petroleum, i vars styrelse Carl Bildt har suttit.
Tyvärr blev det som vi vet inget avslöjande reportage om situationen i Ogaden och Lundingruppens ansvar. I stället för en bok om olja blev det, som Martin Schibbye träffande formulerar det, en om bläck. 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar är en lysande text som framför allt handlar om journalistiken själv – om dess möjligheter och villkor. Den banar inte precis ny väg för reportagekonsten. Liksom det allra mesta som skrivs i genren i Sverige vilar den tryggt i en friktionsfri form. Men ur de väl beprövade greppen framträder en prosa som rinner mellan läsarens fingrar likt ökensanden mellan de två tillfångatagna journalisternas.

Spänningen skruvas åt av presensformen, den omsorgsfulla gestaltningen och den myckna dialogen. Växelberättandet – författarna turas om vid tangentbordet – skapar en tredimensionell upplevelse när temperamenten bryts mot varandra. Mot Schibbyes lugna, diplomatiska intonation står Perssons utbrott.
Trots att man vet hur det slutar läser man med allt igenom bibehållen spänning om livet i Kality-fängelset, där svenskarna hamnar efter att ha beskjutits och tillfångatagits. Ur smutsen, sjukdomarna och hungern framträder inför läsaren ett samhälle i miniformat. Och det är inte omänskligt. Trots den våldsamma, mentala och fysiska ockupationen finns en värdighetens och solidaritetens infrastruktur alltjämt intakt mellan fångarna. Alla dessa tystade och bortglömda människor som sannolikt kommer att dö i cellerna – Schibbye och Persson plitar omsorgsfullt ned dem och deras ord, såväl svordomarna som det välformulerade, i ett rekviem som visar den dokumentära litteraturens potential när den skrivs horisontellt.

En bok om bläck, alltså. Persson och Schibbye dömdes till elva år men benådades och skickades hem. Men kvar i helvetet finns många andra. Och situationen i Etiopien är inte unik – verkligheten för journalister har på senare tid stramats åt på flera håll i världen.

Samtidigt bortprioriteras den fördjupande, risktagande utrikesbevakningen av mediebolagen. De svåra uppdragen läggs på frilansarna, som står utan skydd och med sjunkande arvoden. Det ironiska med Schibbyes och Perssons historia är att den tycks ha förvärrat allting ytterligare. I december förra året berättade tidningen Journalisten om redaktörer som mot bakgrund av de båda svenskarnas misslyckande nu avsvär sig allt ansvar för sina frilansare. Villkoren för att de ska köpa reportagen är att de inte behöver betala några försäkringar eller ha kontakt med några myndigheter om det skulle hända något.
Johan Persson och Martin Schibbye kom aldrig in i Ogaden. Vem ska nu ta reda på sanningen om bränderna, tortyren och de sexuella övergreppen i spåren av oljeaffärerna?