Den 28-åriga Miles Heller arbetar på ett företag som tömmer utmätta lägenheter och hus i Florida. Medan hans kolleger glatt förser sig av resterna av de vräkta hyresgästernas drömmar nöjer sig Miles med att fotografera de övergivna föremålen och samlar, utan någon övergripande plan, bilderna i ett arkivariskt monument över USA:s kraschade ekonomi. Han är en utbildad läsande person som i åratal har dragit runt från det ena brödjobbet till det andra. Att han stannar i Florida beror enbart på att han har en relation med den 17-åriga kubanskan Pilar. Efter att ha utpressats av Pilars storasyster, som hotar avslöja den otillbörliga relationen för polisen, blir han ändå tvungen att lämna staten och återvänder till sin hemstad New York, och en familj som han inte har haft kontakt med sedan han hoppade av sina universitetsstudier för sju år sedan -jagad av den mörka hemligheten att styvbroderns Bobbys död i en bilolycka orsakades av en knuff. Han måste vänta ut Pilar myndighetsdag innan de kan vara tillsammans igen, och tills vidare bosätter han sig i ett fallfärdigt hus som en vän ockuperar i Brooklyn-området Sunset Park.
Det ovanstående låter som inledning till en typisk Paul Auster-roman. Och Sunset Park innehåller verkligen många av Austers käraste teman. En litterärt bevandrad, asketisk och lite trasig huvudkaraktär– med sanslösa kunskaper om baseball – som jagar sin identitet utan några större hopp om att finna den. Den avbrutna framgångssagan. Den frånvarande fadern. Tillfälligheten som en avgörande faktor. Och ändå är Sunset Park den minst austerska roman författaren har skrivit på mycket länge. Den ovanstående sammanfattningen är nämligen också hela handlingen. Den postmoderna verklighetskrackelering, där sprickorna blir en labyrint där karaktärer, berättare och läsare rör sig om varandra över en skare som alltid kan trampas sönder och blotta ytterligare en metanivå, som är så typisk för författaren saknas helt och hållet.
Sunset Park får nöja sig med att vara en konventionell roman om att tappa bort sig själv och sedan mödosamt leta rätt på jaget igen. Paul Auster är alltid kompetent, och precis som vanligt är berättelsens nu, i läsögonblicket, ganska förtrollande. Bifigurerna, främst Nathan Bing och de andra husockupanterna som Miles lär lever med i Brooklyn, och den bokförläggande fadern Morris Heller, berättas dessutom med en förvånande stor ömhet. Men på det stora hela faller Sunset Park ganska platt.
I samband med Austers förra roman, Invisible; begick den inflytelserika engelska kritikern James Wood ett lustmord på hela Austers produktion (”Shallow graves”, The New Yorker, november 2009) som i stora drag gick ut på att författaren slentrianmässig utnyttjar ett postmodernt ifrågasättande av verkligheten för att dölja att den realistiska prosa som dominerar hans romaner inte håller måttet. Och Sunset Park känns nästan som ett svar på, eller i varje fall influerad av, Woods kritik.
Tyvärr måste Paul Auster nog släppa mycket mer av sin särart för att vinna över sina belackare. Och vi som gillar honom vill inte ha honom mindre Austersk.