Atomkraften blev kärnkraften som blev framtiden, där all elektricitet skulle bli billig och en del var rädda, andra var skeptiska, och ännu fler blundade. Men Åsa Moberg kan, nu när hon tittar i backspegeln för att förstå framtiden, inte sluta titta på de större dragen, på den inhemska och den internationella debatten, på det som någon gömde i en fotnot. Flera gånger under läsningen av hennes ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” så måste jag lägga ifrån mig boken och säga till kvinnan som sitter närmast mig: ”Visste du att ...?” Och nej, till och med kvinnan som är allmänbildad och politiskt intresserad har ingen aning. Det här är alltså en väckarklocka som ringer tills det tjuter i skallen.

Vi behöver inte tveka om Åsa Mobergs ståndpunkt. Hon blev känd som kärnkraftsmotståndare redan vid folkomröstningen 1980. Men jag minns mycket väl hur jag redan då kände stor respekt för vad hon sa, allt medan jag tvivlade på rätt många andra som var motståndare per automatik. Och den tilliten stärks här, när hon i sin nya bok tar det varligt, samtidigt som hon pekar på utropstecknen. Tjernobyl, någon! Fukushima, någon! Hur ska framtiden formas? Med åldrande reaktorer? Med bygge av nya?

Det gäller undersökningar, det gäller kostnader, det gäller propagandan. Moberg skriver vasst när det behövs, otroligt pedagogiskt och genomtänkt när det behövs, snabbt och översiktligt när det behövs, och nästan hela tiden oerhört konkret: ”Temperaturen i träffpunkten i Nagasaki uppgick till 3 000 – 4 000 grader Celsius.”

Här är historien om en historieskrivning. Steg för steg leds jag genom decennierna från inledningen och vidare över Robert Oppenheimers kärnvapenprov fram till vår tid. Och det kalla konstaterandet: ”Kärnkraften föddes alltså som vapen. Varje typ av kärnkraft hör ihop med sin egen atombomb: dagens uranreaktorer med uranbomber, bridreaktorerna med plutoniumbomber och fusionskraften med vätebomber.”

Så fortsätter det, med granskning av det som sägs vara en ren energikälla (nej, kärnkraften är inte koldioxidfri), statligt stöd, statens roll, det politiska spelet, brist på utbildad personal, olyckorna som visar på teknikens otillräcklighet, elbehovet – och allt beläggs noga. Det här är det viktigaste och mest övertygande Åsa Moberg skrivit.

Jag tycker på fullt allvar att ABF och andra folkbildningsförbund ska skicka Åsa Moberg land och rike runt det här valåret. Inte för att hon är kärnkraftsmotståndare, utan för att hon kan presentera de svåra frågeställningarna – och att hon också är beredd att pröva sig själv och sina åsikter. Åsa Mobergs vidvinkelblick och öppna famn är extra välkommen nu när vi står inför ett viktigt energival.