För bara någon månad sedan blev en tvåårig flicka påkörd och dödad av en bil i Kina. Föraren lämnade henne blödande på gatan. Ett stort antal människor gick förbi utan att ingripa, utan att göra något som helst för att försöka hjälpa detta lilla, svårt skadade barn. Flickan dog på sjukhus kort senare.

Den här historien skakade Kina och omvärlden. För den lilla flickans skull förstås, men också för att man såg denna iskalla avsaknad av omsorg om sin nästa som ett tecken på något större: Vart har vår moral tagit vägen? Man frågade sig också om detta var typiskt för just Kina?

Där har meningarna gått isär. Någon säger att Kina är ett land där medborgare är rädda för att gripa in eftersom det har hänt att människor som försökt hjälpa andra själva blivit straffade. En annan säger att detta skulle kunna hända i vilken miljonstad som helst, och låter alltså ana att det urbana (och underförstått hetsiga) livet i sig skapar en atmosfär där vi inte längre ser våra medmänniskor.

Liu Xiaobo, den fängslade kinesiske författaren, demokratikämpen och tillika förra årets mottagare av Nobels fredspris, skulle förmodligen säga att händelsen med den tvååriga flickan är symtomatisk för dagens kinesiska klimat. Att lång tids förtryck under den kommunistiska diktaturen har skapat ett uppgivet och till och med ryggradslöst folk.

Nu kommer hans texter för första gången ut på svenska (ett helt gäng översättare har varit inblandade) i artikel- och diktsamlingen Jag har inga fiender, jag hyser inget hat. Titeln är kongenial med den lågmälda saklighet som genomsyrar Xiaobos outtröttligt hängivna texter för demokrati och mot Kinas nuvarande kommunistregim. Xiaobo drivs inte av hat, utan av viljan att skapa bästa möjliga samhälle för kineserna. Han kämpar inte mot något, utan för sin övertygelse. För sina texter, och för att han tillsammans med många andra undertecknade ett manifest för demokrati och rättssäkerhet i Kina – Charta 08 – sitter Liu Xiaobo fängslad i nordöstra Kina. Snart har han avtjänat två av de elva år han dömdes till.

Men även om Liu Xiaobos texter är befriade från hatets destruktivitet, betyder det inte att här inte finns vrede. Han viker aldrig ner sig och hans kritik är ofta benhård. ”Har kanske också partiets toppskikt vuxit samman med maffian?” frågar han sig i en av de texter som låg till grund för domen mot honom, och som handlar om uppmärksammandet av förekomsten av barnslaveri i olagliga brännugnar på flera platser i Kina. Xiaobo var en av de intellektuella som var aktiva i demonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989, och hans kritik mot Kinas kommuniststyre har inte mildrats sedan dess.

Men även om regimkritiken och kampen för demokrati är det som Liu Xiaobo fått uppmärksamhet och utmärkelser för, så finns det något annat som präglar hans texter ännu mer, nämligen sorgen över vad kommuniststyret gjort med det kinesiska folket. För det måste sägas – Xiaobo må vara oförsonlig mot en hårdnackad regim, men han har heller inget enormt överseende med de människor som låter sig förslavas och korrumperas av den.

Mitt bestående intryck efter att ha läst hans artiklar, debattinlägg och dikter om varandra korsvis, är att Xiaobos största förtvivlan handlar om den brist på moralisk resning som han upplever råder i Kina. Hans bild är att Kina och det kinesiska folket alltsedan Mao Zedong 1949 utropade Folkrepubliken Kina, blivit alltmer nationalistiskt och opportunistiskt, men samtidigt ytligare och mer konsumtionsinriktat.

Men än värre är likgiltigheten och förlusten av den inre moraliska kompassen, något som Xiaobo dessutom betraktar som ett generellt problem för dagens kineser. Har han rätt? Det är omöjligt för någon som inte sett Kina inifrån att svara på. Men även om jag stundtals kan fundera lite över hans ihärdiga avståndstaganden från kinesiska traditioner och tänkesätt (samtidigt som han hyllar västerländska idéer om upplysning och förnuft), finns det få skäl att betvivla Xiaobos utsagor. Och har han bara delvis rätt, är det ändå djupt skrämmande och alarmerande.

Dikterna i den här textsamlingen hade jag kunnat vara utan – det är helt enkelt inte i poesin Xiaobos styrka ligger. Tyvärr inte heller i hans stilistik, måste jag tillstå. Nog för att denna torra saklighet har sina skäl, det finns ärenden i Xiaobos verk som är klart överordnade en rikt flödande prosa. Men när man läser hans artiklar efter varandra på det här viset, blir den bortprioriterade stilistiken ett problem.

Vad tror Liu Xiaobo då att det finns för möjligheter för detta desorienterade Kina? Före allt annat tycks han sätta sin tillit till Internets betydelse, och det är inte minst vid sådana tillfällen som en västerländsk läsare förstår vidden av vad nätet faktiskt har betytt i diktaturer. De texter som Liu Xiaobo skrivit under 00-talet är i princip samtliga publicerade på nätet eftersom han tystats i andra medier, och han återkommer gång efter annan till den förändringspotential som finns där: ”Internet är verkligen den största gåvan Gud givit allmänheten i kampen för mänskliga rättigheter.”

Ja, kanske det. Men kan internet få oss att ingripa när små barn förblöder till döds på våra gator?