Flödande självporträtt

Jag tycker om att läsa och jag tycker om att skriva. Det borde innebära att jag också tycker om att skriva om böcker, och ibland gör det faktiskt det. Jag tycker mer om små förlag än om stora, men jag är medveten om att de stora ger ut mer oumbärlig läsning. När jag var tolv knuffade jag ned min bästa vän från en brygga. Tyvärr råkade det vara grunt och han slog sig på några vassa stenar och gick hem. Det senare var avsikten, det första ett misstag. Jag har bara ett födelsemärke som jag har haft i hela mitt liv. Att köpa bil är bland det absolut tråkigaste jag vet. Jag har ägt fyra bilar, en moped, sju cyklar med två hjul och en eller kanske två trehjulingar. Det har hänt att jag längtat efter en enhjuling, men aldrig i en omfattning som har fått mig att agera.

Jag är mycket svag för konceptuellt orienterade författare som Georges Perec, och därför blir jag inte ett endaste dugg förvånad då jag faller för Édouard Levés Självporträtt. Ibland nickar jag självbekräftande när jag tror att ingen ser. Mina visdomständer verkar inte vålla mig några problem.

Ungefär så låter Édouard Levés Självporträtt, som utan rubriker och styckeindelningar radar upp det ena påståendet om sin författare efter det andra. Den övervägande delen av de informationsfragment som fyller bokens knappa 100 sidor, skulle i de flesta andra sammanhang framstå som banalt intetsägande, och ändå - eller just därför - är det sällan man slår igen en bok och känner sig så nära den som har producerat den. Édouard Levé (1965-2007) skriver konsekvensneutralt, nostalgifritt och osentimentalt och gör ingen skillnad på sin smak för partnerbytesklubbar, sina föräldrar eller sina matvanor. Allt kan bli en rätt likvärdig droppe information i ett plockepinn av trivialiteter som, faktiskt, formulerar vad som åtminstone känns som en heltäckande bild av en person.

Édouard Levé inledde sin bana som självlärd konstnär och producerade bland annat en serie monokroma målningar, baserade på sina egna kroppsvätskor. Efter ett tag övergav han måleriet (och förstörde största delen av sin produktion) och rönte viss framgång som fotograf, bland annat med bildserien Pornographie, där fullt påklädda människor återupprepar scener från porrfilmer. En del absurdism, en del vardaglighet och en del nästan abrupt ärlighet. Så lyder i allmänhet receptet på Levés projekt.

Som författare resulterade formeln i en rak, nästan distanserad prosa med smak för oändliga uppräkningar. En insikt om att innehåll är sanslöst mycket viktigare än form ger, skulle man kunna säga, en väldigt stringent och tydlig form.
Han debuterade 2002 och fyllde de fem sista åren av sitt liv med ett jag-utforskande skrivande som kulminerade med Suicide, en skrift som handlar om en väns självmord och egna tankar kring samma ämne. Bara någon vecka efter att han lämnat manus till sin redaktör tog Édouard Levé livet av sig.

Det är, som översättaren Kristoffer Leandoer (som har gjort ett magnifikt arbete) skriver i ett efterord, väldigt svårt att läsa Självporträtt utan att koppla ihop den med Levés självvalda frånfälle. I flödet av fragment dyker tankar om självmord och död upp mellan varven, men inte oftare än livsdrift och nyfikna funderingar på ålderdom. Läsningen blir nästan smärtsam av vetskapen om vilka impulser som vann. Och ändå kunde han i allt väsentligt vara en fiktiv karaktär.