Det kulturella avståndet till Södermalm är större än det till London. Den meningen yttras av en kvinna i en av Louise Boije af Gennäs romaner. Kvinnan kommer från de rika, norra delarna av Stockholm och har lärt sig att Söder är en plats som man håller sig borta ifrån. Då var Södermalm ett område för de fattiga, en uträknad plats. Nu är det höginkomsttagarnas favoritstadsdel.
Meningen har etsat sig fast i mitt minne, trots att det var mer än tio år sen jag läste den. Och efter att ha slagit ihop Johanna Langhorsts nya bok Förortshat är det mer än tydligt hur demoniseringen av de nya förorterna – miljonprogrammen – har kommit att ersätta det klassförakt som en gång riktades mot helt andra områden, områden som nu tillhör de mest attraktiva i storstäderna. Langhorsts bok är en undersökning av ett fenomen som finns överallt omkring oss men som inte ses som något större problem: föraktet, demoniseringen och hatet mot de förorter som byggdes under 1960- och 70-talens blomstrande välfärdsår.
Langhorst utgår ifrån Stockholmsförorten Tensta, hennes hem under nästan 20 års tid. Metodiskt går hon igenom myter och fakta om livet och villkoren i Tensta. Hon visar hur mediernas rapportering om gängbråk och nattliga kravaller klistras så hårt på hennes bostadsområde att verkligheten helt trängs undan. I själva verket handlar den massiva mediala bevakningen av ”kravallerna i Tensta” om ett 30-tal unga män i tjugoårsåldern som vägrar växa upp och lever i destruktiva mönster. Men bilden av Tensta som en farlig plats där de kriminella gängen regerar drabbar hela området och dess 18 000 invånare.
Langhorst skildrar en mer sammansatt verklighet. Ett område med stora, ljusa lägenheter, parker, grönområden och parklekar för barnen, hjälpsamma och trevliga grannar, en gemenskap som skapar trivsel. Och samtidigt de hårda villkoren; hög arbetslöshet, hårt arbetande människor som tjänar de lägsta lönerna i samhället, slitna lägenheter som bostadsbolagen fullständigt ignorerar, och det värsta av allt: sveket mot barnen. I dag växer det upp barn som under sin skolgång inte kommer att ha en enda klasskamrat som har svenska som modersmål. Och i andra änden lever barn som inte har klasskamrater med annat än helsvensk bakgrund. Hur kommer det att forma barnen och hur har vi låtit det bli så här?
Johanna Langhorst ger inte sken av att vara en neutral röst, tvärtom är hon driven av sin ilska över politikers, arkitekters, tjänstemäns och i princip hela den maktbärande medelklassens smutskastning av miljonprogrammen. Hennes tes är att förorterna har kommit att få klä skott för samhällsproblem som är större än förorterna själva och förlorarna i det spelet är förortsinvånarna. Ibland slår texten över i en debatterande ton som mer påstår saker än låter läsaren tänka själv. Men bokens förtjänst är att den ställer viktiga frågor om något som pågår här och nu. Normaliseringen av växande klassklyftor, ojämlikhet och rasism.