Det är en starkt engagerande reportagebok Lisa Bjurwald skrivit om högerpopulismens framsteg i dagens Europa. Hon ger skrämmande inblickar i rasismens politiska genombrott. Tonen har sannerligen förändrats, och det är återigen möjligt att säga saker om romer, muslimer, judar och andra minoriteter, som tidigare var otänkbara. Inblickarna i de extrema partiernas arbetsmetoder, som när hon deltar på ett Jobbikmöte i Budapest, visar klart vad det är frågan om: hatet som ideologi. En stor fara ligger, som hon också visar, inte enbart i högerpopulismens genombrott, utan i hur dess retorik påverkar etablerade partier – som i Frankrike, där Sarkozy gör allt för att avväpna Front National genom att genomföra en politik som ligger nära deras. De här reportagen bör alla som vill veta hur extremhögern ser ut i dagens Europa läsa. Lisa Bjurwald lägger också fram kopplingarna mellan vissa islamister och nazister, som förenas av sitt judehat, medan exempelvis den holländske politikern Geert Wilders förenar hat mot muslimer med kärlek (eller vad det nu ska kallas) till Israel. De förra driver en mera klassisk rasism, som kräver åtskillnad mellan grupper, medan de senare driver en assimilationslinje, som innebär att en invandrare skall förväntas bli som majoriteten i landet. Men hur är egentligen majoriteten av svenskarna? Vi tycks vara de enda som har privilegiet att slippa kollektiviseras.

Det finns ett fel, i min mening, som inte bara hon, utan nästan alla fortsätter att göra. Det är att också i motståndet mot rasismen utgå från grupptillhörighet. Jag vill givetvis inte förneka att kollektiva identiteter existerar och att inte minst hatet bygger på fördomar om kollektiv. Men rättigheter och skyldigheter i Sverige är individuella, medborgarskapet är personligt och allt det som följer med det. Så väldigt många i dag kan över huvud taget inte inrangeras i några grupper, de flesta i våra storstäder lever ”gränsliv”, där de rör sig mellan identiteter beroende på sammanhang, och inte minst ungdomar är experter på kodväxling, på ett sätt som gör talet om invandrare som kollektiv lika missvisande som då det gäller svenskar. En liberal strategi mot rasismen skulle kunna bygga på detta: individer med rörliga identiteter istället för kollektiv med statiska sådana.

Det finns mycket i boken som förtjänar ytterligare fördjupning, och som inbjuder till en kritisk dialog om exempelvis yttrandefrihetens gränser - som hur en debatt ska kunna styras åt ett önskvärt håll, samtidigt som den förblir fri. Det är vanskliga problem, som borde lyftas upp och behandlas ännu mera ingående. Till exempel hennes kritik av hur medier och politiker i ren okunskap tar upp rasistisk begreppsbildning, och därmed legitimerar denna, eller hur delar av vänstern försvårar skapandet av en bred, tvärpolitisk front mot rasismen, genom att försöka göra frågan till ”sin”, är mycket bra. Lisa Bjurwalds bok är långtifrån sista ordet men en viktig replik i ett samtal som måste fortsätta.