• fredag 24 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Pastapytt med lax, broccoli och haricot ve... Malins matblogg Malins matblogg
Vädersponsor:

Historien blir stark av författarens tvivel

När Delphine de Vigan ska skildra sin mors självmord drabbas hon av osäkerhet inför uppgiften. Det är just det som gör berättelsen så stark, skriver Marianne Jeffmar.

”Jag har aldrig varit speciellt intresserad av vare sig psykoterapi som gräver sig ner till tidigare generationer för att finna upphoven till aktuella trauman eller av nedärvda mönster som fascinerar vissa av mina vänner…” påstår den franska författaren Delphine de Vigan i Ingenting kan hindra natten, den av hennes romaner, som jag inte tvekar att kalla hennes starkaste. Hon tar genast tillbaka: ”Faktum är att de genomsyrar familjerna, som oförsonliga förbannelser, och lämnar avtryck som står emot både tid och förnekelse.”

Ett ”faktum” som det känns viktigt att skriva under på. Vi är många som bär på ett sådant destruktivt arv.

I den aktuella boken, en hybrid mellan roman och biografi, behandlar de Vigan sin mors självmord och dess förhistoria. Hon går henne in på livet, så nära att hon låtit förlaget använda ett fotografi av modern som omslagsbild.

Hon var en skör kvinna, skriver de Vigan om sin mor Lucile, ”enastående vacker, rolig, tystlåten, ofta upprorisk … denna beundrade och åtrådda kvinna som väckte lidelse…”

Det var Delphine som upptäckte att modern dött. Hennes berättelse om upptäckten är en av de mest skrämmande scenerna i de Vigans författarskap.    

På skåpdörrarna i det hus i franska Pierremont, som var morföräldrarnas, har hon hittat de uppgifter som gör berättelsen trovärdig som biografi. Där står de nio syskonens namn, födelseår och, i några fall, dödsår. Tre av bröderna dog unga, genom olyckshändelse eller självmord.

Vilken är då den förbannelse som de Vigan har i tankarna, den som skulle leda till moderns bipolaritet och så småningom självmord?

Hon antyder: ”Har jag rätt att skriva att Georges (morfadern) var en farlig, destruktiv och förödmjukande far, att han minst sagt hade suspekta relationer till vissa av sina döttrar… Har jag rätt att skriva att Liane (mormodern)… offrade sin familj? Jag vet inte.”

Men det är just det hon gör, fast i undertext. Det blir tydligt att Liane med sin vägran att öppna ögonen för det som hände i familjen är den som bär det största ansvaret.
Delphine de Vigan har hittat en formel som gjort det möjligt för henne att förklara moderns och några av hennes syskons livshistoria. Kanske också sin egen. Jag tänker på anorexiskildringen i hennes Dagar utan hunger.   

Hon skildrar också sitt tvivel inför den uppgift hon förelagt sig. Jag kom under läsningen underfund med att det är just hennes tvivel som gör berättelsen så stark. Skildringen av hennes osäkerhet drabbar hårt.  

Hon förmedlar också tanken att Lucile aldrig förmådde hata Georges men heller aldrig kunde förlåta honom. ”Lucile lät oss ärva den ovissheten, och ovisshet är ett gift.”