Hennes författarverktyg verkar vara som gjorda för att skildra vardagliga situationer ur en aningen skev vinkel, så att läsaren upplever det absurda i det vi vant oss vid. I en enda text, ”Att bränna familjemedlemmar”, gör hon det fullt ut och då blir det bra. Texten, om en far som dör på sjukhus och ska kremeras, är skriven i fråga-svar-form. En frågvis motstämma uppstår inuti texten och dess oförstående frågor förfrämligar hela proceduren på ett utmärkt sätt.

Så varför gör hon det inte oftare? Samlingen Samarbete med fluga innehåller 57 texter, från en normal novell till mikroprosa bestående av en mening plus rubrik, men ingen skruvar absurdismen lika långt och lika lyckat som ”Att bränna familjemedlemmar”. En rimlig slutsats är att det inte intresserar henne. Men vad som intresserar henne i stället blir jag aldrig klok på.

Lydia Davis (född 1947) är en amerikansk författare och översättare. Samarbete med fluga är hennes första bok på svenska. ”Jag är helt enkelt inte intresserad, i det här läget, av att skriva berättande scener”, säger hon i en intervju i litteraturtidskriften The Believer. Och det måste hon ju inte vara. Det viktiga är inte vilken metod hon föredrar utan vad hon uppnår.

Som exempel skulle jag vilja ta texten ”Förbjudna samtalsämnen”, eftersom flera av de kortare texterna liknar den. Hela idén ligger i den första meningen:

”Snart har nästan vartenda tänkbart samtalsämne blivit förknippat med ytterligare ett bråk och förvandlats till ett omöjligt samtalsämne, så att det med tiden finns allt färre trygga ämnen att tala om.”

Det är ingen dålig utgångspunkt för ett stycke kortprosa om ett förhållande. Från den kan en författare gå vidare i många olika riktningar, ironiskt, pessimistiskt eller skärpt iakttagande. Daniil Charms hade vridit den här idén till bitsk absurdism; Gertrude Stein hade gjort något annat än en traditionell novellist som Alice Munro. Clarice Lispector hade gissningsvis varit skarpsynt kritisk och samtidigt vidrört sitt ämne med en försonande lätthet. Lydia Davis går inte i någon särskild riktning alls. Hon behandlar sina egna idéer som om hon fått en uppgift på en skrivarkurs: skriv en och en halv sida om ett par som börjar få slut på samtalsämnen, varpå hon levererar en och en halv sida. Felfritt, men inte särskilt engagerande.

Flera av de längre texterna i boken är skrivna som ett slags sociologiska studier – opersonlig rapportprosa med underrubriker. Bäst fungerar det i texten ”Vad man lär sig av babyn” och i en text om två gamla kvinnor som tillhör den där 1900-talsgenerationen som är gjord av ett outslitligt virke: jobbar alltid, praktiska och förnöjda, är aldrig sjuka. Hon utvinner inga lättköpta ironiska poänger ur den här socionomprosan, men hon utvinner inget annat heller. Det enda som händer är att det skrivsätt hon har valt ger upphov till en viss distans – hon håller sina ämnen på armslängds avstånd.

Originaltiteln är Varieties of disturbance. Jag hade önskat mer variation och mer störningar.