Ett smakprov på den unga ryska litteraturen – det går ju bara inte att motstå. Så ovant det är att läsa om ungdomar som vill skaffa sig högsta betyg – här gör jag det hela två gånger. Samtidigt kollapsar samhället omkring dem; kombinationen av ambition och kollaps ger ett märkligt helhetsintryck. Tur att det inte var några främlingar som hittade mormor död, konstaterar mamman i Eduard Lukojanovs novell. Då hade de gått in och plundrat lägenheten.

Cirkelns kvadratur innehåller noveller av tio författare som vunnit det ryska Debutpriset. Novellerna har valts ut av prisets ordförande, författaren Olga Slavnikova (hennes roman 2017 utkommer samtidigt på svenska). Om den generation av författare som Debutpriset har lyft fram skriver hon i förordet: ”Utan att överdriva kan man säga att detta är den ärligaste och mest omedelbara litteratur i Ryssland sedan år 1917”. Det är stora ord, med tanke på den litteratur som har skrivits i Ryssland under 1900-talet, trots diktaturen.
”Vi befann oss i paradiset”, tänker det unga par som fotvandrar i Altaj i den första novellen. Författaren, Irina Bogatyrjova, bryter snart sönder deras lycka.

Klyftan mellan deras liv och den alkoholiserade misär de stöter på när de kommer till en by är lika stor som när intellektuella från Sankt Petersburg besökte landsbygden på 1800-talet. I ett land med så stora kontraster är det kanske inte konstigt att två av författarna skildrar ett tillstånd där flera tidslager existerar samtidigt. I Dmitrij Birjukovs novell blandar sig Stalintidens utrensningar in i det moderna Rysslands kommersialism: ingen blir förvånad över att det är dags att fördöma trotskister igen. I Olga Onojkos novell räcker det med att gå in i ett ödehus för att hamna i en skev fantasiversion av Sovjetunionen med fungerande internet.

Flera gånger saknar jag en starkare, personlig laddning – förtvivlan, irritation, en oväntad vinkel – som berör mig och får mig att förstå varför just den här historien är viktig för den här författaren.

Anna Lavrinenkos novell om människorna på en gammal stadsteater är en pastisch, ett examensarbete i en föråldrad genre. Viktoria Tjukarnejeva berättar om en sjuttonårig flicka med leukemi, men trots det allvarliga ämnet blir det mest en katalog av tänkta, förväntade reaktioner.

Vad är det som gör att en historia lyfter och får liv? Något undflyende. Jag hittar det i Boris Pejgins novell om ett antal möten mellan en lastbilschaufför och en man som gett upp sin geologkarriär och försörjer sig på att fiska. Landskapets lätthet och förtvivlan känns genom texten. Det finns också i Bogatyrjovas novell om en liftande tjej som påstår att hon är häxa för att få vara ifred för lastbilschaufförens närmanden. Efter att hon har sagt det börjar hon kunna se saker som snart får honom att blekna.