Om jag får vara en smula bombastisk och egocentrisk: fasen också att inte jag blev tillfrågad om att skriva i antologin Ätstört – en antologi om ätstörningar, fett, makt och makt. Det hade jag ju velat. Och jag tror att jag hade haft något att säga om ätstörningen som uppror och om tystnadens konsekvenser, och om erfarenheten av att vara författare av så kallad ”ätstörningslitteratur”.

Men nu var det ju inte mig det här skulle handla om. Utan om den utmärkta antologin Ätstört, där bland andra Maria Margareta Österholm och Lena Sohl, UNT-skribenter och doktorander vid Uppsala universitet, medverkar.
Men samtidigt är en personlig utgångspunkt kanske inte helt fel, utan i linje med boken. Författarna tar avstamp i det privata, i sina egna hulkanden över toastolar, kroppsförakt och oförmåga att känna sig hemma i kvinnorollen och heteronormen. Och synar sedan sina erfarenheter med feministisk blick: varför är vi aldrig nöjda med våra kroppar? Vad handlar svält, hetsätning och fettskräck om – egentligen?

Ambitionen är att vidga perspektivet, från att – som ofta görs – se på ätstörningar som en individuell sjukdom som främst drabbar unga flickor, och i stället kritiskt fråga sig: hur ser det samhälle ut där beteendet uppstår? Går det att se på den ätstörda personen som något annat än ett offer, en svag sjukling?
Varför inte som en revoltör? Mot patriarkala strukturer, mot begränsande normer, mot förakt mot olikhet.
Flera skribenter återkommer till den anorektiska kroppen som ett rasande svar på ett utseendefixerat samhälle och en alltför en trång mall: ”Sa du kroppskontroll? Här, var så god – här kommer kroppskontroll så in i helvete” (Mika Nielsen, en av bokens tre redaktörer).
Reaktion, protest, kraft kan sägas vara nyckelbegrepp i boken. Och tystnad. Att bryta tystnad. Och därigenom punktera känslor av skam och skuld och mindervärde.

Inte minst är den feta kroppen omgärdad med skam. Till exempel skriver sociogen Anna Johansson om synen på den feta kroppen som en avvikelse, något deformerat, förknippat med dålig disciplin och moral. Medan den slanka, smala kroppen förknippas med åtråvärda egenskaper som vilja, framgång och kontroll.
Skådespelaren Lotti Törnros monolog Mitt liv som tjock föddes ur just vreden över hur en kropp ska se ut för att duga. Pjäsen, likväl som hennes text i boken, är en motståndshandling mot det ”kvävande slankhetstyranniet”: jag är tjock men duger ändå! se mig! jag har rätt att vara som jag är!
Antologin som helhet förmedlar ilska och stridslystenhet. En vilja att fortsätta störa, beröra och förändra. Och jag får böja mig – boken klarade sig bra utan mig.