Miljonprogrammet. Få begrepp är så laddade med negativa associationer som byggandet av en miljon hyresbostäder mellan 1965 och 1975. Men så har det inte alltid varit. I begynnelsen representerade förorten det moderna, det framåtblickande.
Innerstaden var det gamla, unkna.
I dagens inredningshysteriska konsumtionssamhälle, där det privatägda belånade hemmet blivit den viktigaste statusmarkören, är hyresrätten i förorten förknippad med låg status, segregation och till och med laglöshet. Alla har vi sett dem: krigsrubrikerna från Tensta, Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården, Hammarkullen. Förorten brinner. Förorten håller på att tas över av muslimska fundamentalister. Förorterna har inga ordentliga skolor.
Men hur allvarliga är egentligen problemen och vilka har rätt att uttala sig i frågan?
Har en vit, privilegierad, innerstadsbo uppvuxen på genomborgerliga segregerade Östermalm som jag rätt att uttala sig om förorten?
Nej, skulle med all sannolikhet Johanna Langhorst svara. Hennes reportagebok Förortshatet är en svavelosande uppgörelse med det svenska samhälle som först vänder förorternas befolkning ryggen, sedan svartmålar dem som slumområden och getton. Hon pekar tydligt ut förövarna, ”förortshatarna” – vita, privilegierade män med en etablerad plats i det offentliga samtalet.
Johanna Langhorsts egen relation till förorten löper som en röd tråd genom de 288 sidorna. Hon och hennes familj lever i Tensta. De trivs. Med lägenheten, grannarna, naturen, atmosfären, stadsplanen. Men när äldste sonen vid upprepade tillfällen blir rånad av ett tonårigt ungdomsgäng väljer familjen att flytta till en mer etniskt homogen förort. Johanna Langhorst är heller inte sen att själv välja friskola och delta i en bostadsrättsombildning, samtidigt som hon går till storms mot allt vad skolpeng, utförsäljningar och valfrihet heter. Hon tycks vara omedveten om att hon själv faktiskt är en del av problemet hon pekar ut.
Johanna Langhorst är radiojournalist. Det märks. Mellan kapitlen som redogör för aktuell forskning, politiska beslut och samhällsdebatt tryfflar hon in miniintervjuer med mannen på gatan, i innerstaden. Langhorst plockar de fördomsfulla russinen ur den svenska folkhemskakan från ”gråhårig man”, ”blond kvinna”, ”herre i hatt” och ”medelålders kvinna”. Naturligtvis pekar samtliga röster på samma problem – de som inte bor i miljonprogrammen ser ned på dem som bor där medan de som bor där faktiskt trivs bra.
Även bokens dramaturgi känns igen från det dokumentära formatet. Någon djupare problematisering av de omvälvande samhällskrafter som drivit på segregeringen, gentrifieringen och urbaniseringen får inte läsaren. Langhorst delar tydligt upp lagen mellan de som vill göra något åt segregeringen och de som tjänar på den. Men är tillvaron så enkel? De som inte håller med eller stöder Langhorsts synsätt detroniseras och avfärdas tämligen skoningslöst. I Johanna Langhorsts begreppsvärld är deras aversion mot miljonprogrammets modernism inget annat än ett uttryck för ett kombinerat ras- och klasshat.
Låter det magstarkt? Det är det. Och synd. För bostadssegregation och stigmatiseringen av miljonprogrammet är frågor som ska tas på största allvar och diskuteras överallt i samhället.