När Olivia, läkare och huvudperson i Lotta Lundbergs nya roman Ön, ombes att berätta en historia för den unga Moana, flickan som blivit ett slags dotter för henne, är det till hennes egen förvåning en särskild berättelse hon väljer: den om Jan i Skrolycka och hans kärlek till dottern Klara Fina Gulleborg, ur Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien (1914). Olivia säger inte varifrån berättelsen kommer, det förstår man om man läst den, men det är inte det som är det väsentliga.

För läsaren är valet av berättelse inte överraskande. Jag föreställer mig att Olivia väljer den här historien, för att den ligger hennes så nära. För att den ställer samma frågor om hur långt man kan försvara sin världsbild och skydda det liv man lever, som hon själv brottas med. Må så vara att det är i en högst förklädd skepnad, men det bor en Jan i Skrolycka också i Olivias kropp.

Tjugo år har svenska läkaren (nåja, AT-läkaren, sin legitimation fick hon aldrig med sig) tillbringat på Ön, som den brittiska Söderhavsön genomgående kallas i romanen. Här har hon bedrivit läkarpraktik, skaffat sig vänner, älskare och älskarinnor. Andras ungar har kommit och gått och blivit uppfostrade delvis av henne; den vita, västerländska kvinnan som gjort allt för att bli ett med ön, en lika självklar medborgare som dess ursprungsbefolkning.

När tre socionomer från London kommer till Ön för att utreda anmälda sexuella övergrepp och söka kartlägga befolkningens sexualvanor, ställs allt detta på ända. Det ”vi” som Olivia tagit för givet börjar luckras upp, och hon ser sig själv befinna sig på de andras sida, trots att hon kanske är den som mest ihärdigt försvarar livsstilen på ön. Om nätterna rasar tvivlet och ångesten; vilken sanning är den rätta? Kan hon ens lita på Taip, hennes älskare och förtrogna sen många år? Hur skiljer man på frigjordhet och övergrepp?

Britterna å sin sida käftar inbördes om vilket syftet med deras resa är. Hur ska de förhålla sig till denna lokalbefolkning som verkar leva ett liv som i allt väsentligt skiljer sig från deras egna vanor, lagar och regler? Lundberg kryssar här skickligt mellan olika så kallade postkoloniala hållningar, från den kulturrelativistiska via den feministiska till den som åberopar att samma moraliska regler gäller alla människor oavsett var de befinner sig eller vilken kultur de tillhör. Så lyckas hon också visa hur den västerländska idédebattens liberala grundprinciper, eller för den delen kulturrelativistiska uppfattningar, inte är så glasklara när de konfronteras med en komplex verklighet.

Jag tycker att Ön är en modig roman, för att den ger sig på att undersöka ett minerat fält med ett öppet sinne, ur alla synvinklar. Det är kanske inte alltid det lyckas helt och hållet, men å andra sidan går det nog inte att skriva en sådan här bok på något annat vis – hur man än vänder sig har man ändan bak. Lotta Lundberg räds dock aldrig tabut, och redan hennes debutroman Låta sig hända (1998) skildrar den passionerade, destruktiva kärleksrelationen mellan den medelålders tyskläraren Marit och hennes sjuttonåriga elev Ylva.

Inte heller är det dubbeltydiga slutet Lundbergs starkaste gren. I Ön liksom i debutromanen leder alla tvivel och alla farhågor slutligen ändå fram till ett försök till ”det rätta svaret”. Om man så vill: Lundberg tar ställning. I fallet Låta sig hända var det ett slags nödvändig besvikelse för mig som läsare, med Ön är det måhända mer uppenbart ofrånkomligt att det går som det går. Eller? Världsbilder ska alltid fortsätta att krocka med varandra.