Det känns märkligt att i skuggan av husbranden som ändade hans liv läsa nyutgåvan av Per Oscarssons Nattens färger från 1960, med nytt förord av honom själv, skrivet i november 2010.
Han hade just dragit sig tillbaka från scenen en period och bodde i ett torp på landsbygden. I dagboksform skrev han sig ur en av sina livskriser. Boken känns på intet sätt gammal, den kunde vara skriven i dag av en begåvad, ångestfull, ord-och bildrik, dödsfruktande och dödslängtande livsälskare.

Läsaren dras snabbt in i det oscarssonska landskapet: en brokig målning med hyvelbänk, vagnslider, Gud och hans syster, dödad huggorm, kvinnosköten, mager nakenhet, ekorre och gröngöling, myrstack, hyvelbänk, offentlighet, familjeliv, ensamhet.
Boken, skriven med en rakbladsegg mot pulsådern, är en berg-och-dalbana, ett kaleidoskop, blixtsnabba växlingar mellan mörker och färgrikedom.

En expressionistisk självbekännelse med, skulle jag tro, stark terapeutisk verkan för författaren. Och kanske för den läsare, vars ångest låter sig tilltalas av den oväntat levande rösten från en just bortgången stor skådespelares nakna själv.
Om konsten skriver Per Oscarsson: ”Dikt är drömmar, konst är en dröm, musik är drömmar, människor behöver dessa drömmar. Mjuka som dimma, varma som vadd, bomull, mjuka som hasselblad. Något att vila i, något att leva för.”
I sin bok bjuder han på många sådana drömmar - men skär också rakt igenom dem med sitt obevekligt analytiska rakblad och visar på nakenheten, utsattheten, tomheten.

Alltihop är mycket upprörande: branden som tog hans liv, ångesten han brottades med, splittringen, kampen och lyskraften i en bok som kunde ha blivit början till ett författarskap, men visade sig bli en solitär.
Någon större uppståndelse väckte inte nyutgåvan av Nattens färger när den kom strax före jul. Men nu kommer kanske många att läsa den. Det är den värd.