”Alla fraser i den stilen, som sätter utlänningarna på plats, innehåller något som också idag upplevs oemotståndligt angenämt av oss ryssar. Men naturligtvis bara i största hemlighet, ibland till och med för oss själva”, skriver Fjodor Dostojevskij i Vinteranteckningar om sommarintryck (1863) som nu kommer ut i svensk översättning av Kajsa Öberg Lindsten. Att den svenska översättningen dröjde 147 år kan bero på att boken, som verkligen är fylld av ”fraser som sätter utlänningarna på plats”, är svår att ta till sig. Till att börja med kan den bli en obehaglig överraskning för många som uppskattar Dostojevskijs romankonst men som tidigare inte konfronterats med Vinteranteckningarna. Likafullt är boken viktig då den i många avseenden sätter agenda för den ryske författarens mogna produktion. I den ryska vetenskapliga utgåvan av Dostojevskijs samlade verk i 30 volymer ingår boken i volym fem (Brott och straff finner vi i volym sex).

Vinteranteckningarna ser ut att vara en skildring av Dostojevskijs resa till Europa sommaren 1862. Att tolka boken som författarens egen reseberättelse är dock förrädiskt då det är en fiktiv berättare som i den kalla ryska vintern återskapar sina intryck från en sommar i några stora europeiska städer. Berättarrösten i anteckningarna är ironisk och retar upp läsaren för att mitt i klichéartade, grova bilder komma med djupsinniga filosofiska reflektioner. De som är bekanta med Anteckningar från källarhållet (1864) känner igen berättartypen, inte minst för hans dåliga levers skull: ”Jag är en sjuk människa … Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror att det är i levern sjukdomen sitter”. Resenären i Vinteranteckningar förklarar också sina ständiga missbedömningar med det faktum att han är ”en sjuk människa som lider av dålig lever”.

”Nu är jag i Paris… Men tro nu inte bara att jag tänker berätta mycket för er om själva staden Paris”, provocerar berättarrösten sin läsare. Snart visar det sig att det är London och inte Paris kapitlet handlar om. ”Misstaget” bagatelliseras genast då det hävdas att någon avgörande skillnad inte finns mellan dessa två huvudstäder. Båda kännetecknas av ”samma desperata ansträngningar att till varje pris hålla sig kvar vid status quo och förinta alla egna önskningar och förhoppningar och förbanna den egna framtiden […]” . De människor Dostojevskijs resenär träffar på och berättar om är osympatiska utan undantag.  
Generaliseringar av den andre, totalt ointresse för den europeiska särarten, misstro mot de människor man möter, allt detta och mycket annat finner läsaren i Vinteranteckningarna skrivna av en av Rysslands största författare. Vad är då meningen bakom detta Dostojevskijs grepp? Varför låta en ond gestalt förmedla en orättvist svart bild av Europa?

Det är omöjligt att med säkerhet veta vilka Dostojevskijs egna avsikter var. Själv tror jag att den ryske författaren målar en överdrivet negativ bild av Europa för att i en polemisk form förmedla föreställningen om att Ryssland kan och bör välja en annan väg, en väg bort från den individualism och den rationalism som kännetecknar den europeiska utvecklingen. I kapitlet ”Bribri och mabiche” tecknar Dostojevskij en elak parodi på den livsstil som han menar är karaktäristisk för den franske borgaren. Denne borgare kallas för bribri (lilla fågel) av sin fru som i sin tur tilltalas som ma biche (min hind) av honom. Båda är alltigenom konstlade och alienerade från såväl varandra som övriga människor, liksom de är främmande för varje äkta passion. Däremot är bribri och ma biche självtillräckliga, nöjda med sig själva, med varandra och med det liv de lever. Att ”borgaren är medvetet nästan alldeles nöjd och övertygad om att allt är som det skall vara” irriterar berättaren och är ett återkommande tema i anteckningarna.
Vad är det för fel med att vara nöjd? Håller inte alla slags konsulter och hembrända psykologer på att än i dag övertala oss, nutida européer, om att vi ska vara nöjda med oss själva, älska oss själva så som vi är? För Dostojevskij och hans onde berättare är felet med acceptansen och självtillräckligheten att de bara är möjliga om man distanserar sig från andra människor och deras lidande. London och Paris är lika i det att de – om än på lite olika sätt – inte låter sin respektive självbild påverkas av mänskligt lidande.

”Allt är som det ska” är Vinteranteckningarnas sista mening och samtidigt en början på Dostojevskijs stora författarskap, ett författarskap som kom att handla om människor som vägrar att nöja sig med sakernas tillstånd för att acceptansen, enligt Dostojevskij, kräver att man blundar för de oskyldigas lidande. Ivan i Bröderna Karamazov är bribris motpol då han utbrister: ”Varför, varför är allting så himla fånigt!”

Den stora behållningen av läsningen av Vinteranteckningar om sommarintryck är alltså, enligt min mening, dess kompromisslösa kritik av den civiliserade självgodheten. Den av sin ryska nationalism besatte berättaren gör allt för att läsaren skall kunna förkasta kritiken då den grundar sig på elaka och parodiska bilder. Trots det är det både möjligt och nödvändigt att höra Dostojevskijs profetiska röst bakom och bortom berättarens sjuka lever.
Kajsa Öberg Lindsten har gjort ett fantastiskt arbete, hennes träffsäkra översättning lyckas bevara verkets speciella karaktär. I den svenska texten, liksom i det ryska originalet, hör man berättaren som knappt andas, som har bråttom i sin iver att föregripa alla invändningar och hindra läsaren från att hinna tänka och svara. Samtidigt är jag övertygad om att det är precis vad den store ryske författaren gör – han får oss att tänka och söka efter andra och egna svar. 

Elena Namli
forskningsledare vid Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet