Tove Folkessons debutroman ”Kalmars jägarinnor” skildrar ett tjejgäng i det sena 1990-talets Kalmar. Den fast sammansvetsade truppen Sudden, Linden, Jenna, Jossan samt berättarrösten Eva kommer från skapligt välmående sociala förhållanden. Ändå viger de det mesta av sin lediga tid åt att bryta mot vuxenvärldens förväntningar, plikter och regler. Långt bort i fjärran hägrar framtiden, konturlös och lika löftesrik som skrämmande. Gruppens talesätt ”My future’s so bright I gotta wear shades” syftar till att med ironins hjälp avväpna framtidsrädslan. Vardagstristessen flyr de genom att försöka montera ner den rådande ordningen. De ser sig själva som utbrytare, sabotörer och krigare.

Stilistiskt sett är Folkessons författardebut mycket lyckad. Hon leker på ett innovativt sätt med språket och hon har funnit en egen berättarrytm. I romanen finns en del intressanta anspelningar på Edith Södergran respektive ”Thelma & Louise”. Jägarinnornas motto ”Ingen skulle någonsin komma på att misstänka oss” och den illusoriska maktkänsla som de upplever efter vandaliseringar, slagsmål och småstölder är kanske i övrigt ett (trist) nutida svar på Södergrans ”Vierge moderne”.

Tyvärr lyckas jag inte hitta vare sig det djup eller den dramatik som jag förväntar mig av en berättelse om en ungdomsrevolt eller av en generationsroman. Förvisso framställs vuxenvärlden som frånvarande och tragiska händelser saknas inte i de unga kvinnornas privatliv. Men på det hela taget tänder romanen aldrig till. Den förblir en drygt 250 sidor lång och detaljerad redogörelse för gängets olika krogrundor och blöta fester, om rinnande mascara och kortkorta shorts, om fyllor efter egenhändigt blandade drinkar, om raggningsförsök, bilinbrott, snatterier och slagsmål.

Artikelbild

Det sägs aldrig explicit vad gängets dröm om att ”ta över världen” verkligen går ut på och varför den i så fall rinner ut i sanden, en ständigt aktuell fråga på tal om kön och glastak. Även deras attacker mot skolans ”handbollstjejer”, alltså mot de skötsamma och ambitiösa, är en intressant historia om makt, revirtänkande och normbrott som hade kunnat utvecklas mer.

Eva är romanens mest komplexa gestalt och historien om hennes väg från exceptionell naturvetenskaplig begåvning till tidig utbrändhet kunde ha utvecklats mer. Utan den förblir Jossans ord om att ”De flesta av oss blev ju ingenting […]. Så alla i vår generation går omkring och känner sig misslyckade” knappast trovärdiga som en berättelse om just en hel generation.