Det finns i Bo Gustavssons senaste diktsamling ”Svarthättan flyger i ensamheten” en klar hög ton som ljuder genom hela samlingen. Det går att höra och se den tonen som en slags dödssignal om man så vill. Det påminner mig om den typen av larm som ljuder när en stad befinner sig under flygattack eller är i annan omedelbar fara. Hans tilltal är nämligen så avskalat alla yttre gester och allt effektsökeri. Dikten kommer som en signal, ett anrop.

Gustavsson skriver sig ner till ett slags basnivå i språket och natten, ett tillstånd där varje ord har färdats genom både tid och rum för att nå fram till oss, samtidigt är den här renheten just så fylld av ensamhet och skräck som bara ett flyglarm kan försätta oss i, ett tillstånd bortom tillstånden. ”Svarthättan flyger i ensamheten” är den tolfte diktsamling som Gustavsson utger och för mig har han länge varit just solitären, den enskilda rösten som genom sin konsekvens och lågmäldhet når fram genom samtidens larm och tumult med sina frågor, sitt alldeles egna sökande efter en plats i språket, i rummet, i tiden.

Det finns en speciell mörk tyngd i den nu aktuella samlingen, jagets utblottelse har nått fram till ett slags platå där det faktiskt blir både möjligt och nödvändigt att börja tala igen. Han skriver: ”Unison dag lyser i händer / som bygger sekundär varaktighets / rum på dina läppar. / Ett kärleksarbete. Bara där / finns rörelsen / som förvandlar. Vad är / mer avlägset än rörelsen / som förvandlar?”

Artikelbild

| illustration

Avståndet mellan ljus och mörker, mellan kropp och den andre om man så vill, får ett konkret svar i en av dikterna som bildar ett slags tematiskt slut i samlingen. Aldrig har jag läst Gustavsson så här avskalat, rent och klart, närapå hisnande i det mörker som ryms: ”Tre korn, tre små korn, du, jag / döden. Jag lägger dem i en ask. Tre små korn. Jag, du, livet. / Jag lägger dem i asken. Tre korn. / Ensamhet, bitterhet, kärlek. / Tre små korn som jag lägger / i asken. Jag skakar på den / och hör tre ingenting. / tomt, tomt, tomt. / Svarthättan pickar sig i det tomma.”

Dikterna tycks mig närapå vara skapade som svarta lysande fognitar i en större bild där ljus och mörker vävs samman till en existentiell nåd utan både tro och hopp, en frälsartanke fast utan tro på en kommande messias. Vi har bara detta och snart har vi inte heller det. På ett sätt kan det naturligtvis tyckas mörkt, hopplöst, tröstlöst – men just genom Gustavssons absoluta gehör för dikten och ordens valörer blir effekten istället det motsatta. Man genomborras av skönheten, av det grundläggande som är all dikts egentliga grund: en önskan om att förstå och bli förstådd. Det är smärtsamt vackert, fyllt till brädden av både liv och trots, och inte minst är det en helt unik röst som framträder här, så fylld av variationer omkring basklangens möjligheter. Det är i all sin stillhet storslaget.

Bo Gustavsson är kritiker i UNT, därför recenseras hans bok av Kristian Lundberg, författare och kritiker i Norrköpings Tidningar.