Adonis (född 1930), vars egentliga namn är Ali Ahmed Said, är arabvärldens främste nu levande poet och en ständigt tippad Nobelpristagare. Hans svenska förlag Alhambra har gett ut en rad översättningar av hans poesi och prosa.
Adonis litteraturvetenskapliga huvudverk är utan tvekan Det statiska och det föränderliga som utkom i fyra delar i Beirut mellan 1974 och 1994. Nu utkommer andra upplagan av ett annat av hans centrala litteraturvetenskapliga verk En introduktion till arabisk poetik i översättning av Astrid Ericson Bahari och Hesham Bahari. Boken gavs ut för första gången på svenska 1991.

En introduktion till arabisk poetik består av fyra föreläsningar som Adonis höll vid Collège de France 1984 och som publicerades året därpå. Upplägget i boken är kronologiskt alltifrån förislamisk tid till 1900-talets modernism. Här sammanfattar han sin syn på den arabiska kulturen och poesin. I polemik mot den gängse uppfattningen av arabisk kultur som traditionsbunden betonar Adonis dynamiken mellan tradition och förnyelse eller det statiska och det föränderliga för att anspela på titeln på hans studie av konformism och originalitet i arabisk kultur.

I förordet till En introduktion till arabisk poetik säger Adonis att han hoppas att hans nyläsning av den arabiska poesin ska leda till en ny historieskrivning där poesin studeras i sin egen rätt, lösgjord från politiska och religiösa särintressen. Han menar att dikten till sitt väsen är ”intresserad av tingens innersta djup”. Det är ett uttalande som i lika hög grad gäller Adonis eget skrivande som den arabiska poesins tradition.

Denna tradition har sina rötter i den muntliga poesin under den förislamiska epoken, det vill säga 400-600-talen. Förislamisk poesi utvecklades som sång och därför blev recitationen av primär betydelse. Ur recitationen uppstod sedan olika versmått och versformer, till exempel qasidan. Naturlighet och enkelhet var de poetiska värden som uppskattades allra mest. Under de följande seklerna fastställdes den muntliga förislamiska poesin som norm vilket fick till följd att en konformistisk regelstyrd syn på lyrik blev dominerande. Det var enligt Adonis ett historiskt misstag som motiverades av nationalistiska och politiska syften. Kalifatets centralstyrning av det expanderande arabiska väldet kom även att omfatta kulturen.

Koranens inflytande på arabisk poesi och arabisk kultur kan inte överskattas och därför ägnar Adonis ett kapitel i sin bok åt denna fråga. För muslimer är Koranen i sig själv poesi vilket innebär att Gud skulle vara en poet. Koran betyder för övrigt just recitation på arabiska. Så småningom blev Koranen ett nytt litterärt ideal – det skrivnas poetik – som kom att slå ut det gamla förislamiska idealet. Det skrivnas poetik byggde på nyskapande och hantverksskicklighet samtidigt som mångtydighet blev ett litterärt värde, till exempel i Abu Nuwas och Abu Tammams diktning. Adonis kan därför konstatera att moderniteten i arabisk poesi har sina rötter i Koranen och tidiga koranstudier.

Men Adonis polemiserar även mot teologernas och filosofernas nedvärdering av poesi och polariseringen mellan dikt och tanke. Kunskap och sanning påstås tillhöra religionens domän medan poesin uttrycker känslor och sinnesintryck, en lägre form av kunskap. Tvärtemot detta synsätt menar Adonis att poesin utgör ett kunskapssökande som omfattar hela människan – både intellektet och känslorna – och att den är ifrågasättande snarare än bekräftande. Poeter som använder dikten som kunskapsmedel är exempelvis an-Niffari och al-Ma’arri.
Inte helt oväntat ägnas det längsta kapitlet i En introduktion till arabisk poetik åt 1900-talet eftersom Adonis själv spelat en avgörande roll i periodens kulturliv. Under moderniteten ställs frågan om tradition eller förnyelse på sin spets genom inflytandet från Väst. Det blir en kamp om sanningskriteriet: är sanningen given i det förflutna eller kan den sökas i erfarenheten? Adonis skräder inte orden då han kritiserar både de arabiska poeter och intellektuella som förlorat sin själ till Västerlandet och de som okritiskt vänt sig mot det förflutna. I stället förordar han skapandet av en genuint arabisk modernitet genom att utgå från den första arabiska moderniteten på 800- och 900-talen. Ifrågasättandet och utforskandet av nya intellektuella horisonter blir då nyckelorden i denna kulturella process. Därmed kan en poesi skapas som ”gör människan mottaglig för det osynliga, det dolda, det oändliga”.