En roman om vänskapen mellan två unga tjejer, om deras korta men intensiva tid tillsammans, i ett vikigt skede av livet där identiteter formas och framtidsdrömmar vävs. Veronika Malmgrens Gracie är på många sätt en typisk debutroman (för ganska precis två år sen utkom den nära besläktade Pioner av Isabella Varricchio till exempel). Det kan låta negativt, men är det egentligen inte. När man är representativ har man också möjligheten att rubba idéerna om det utpräglat typiska lite. Och en bra roman är en bra roman även om det råkar gå tretton på dussinet av den sorten. Gracie har ett språk som bär, en finstämdhet och en detaljskärpa som ögonblickligen gjuter liv i berättelsen.

Klara är utbytesstudent i den lilla staden Manning i Kansas, USA, en plats som hennes bästa vän Penelope Dawn Hindley avskyr och ständigt längtar bort från. Hon begriper sig inte på nybyggarnas val att slå ner bopålarna i detta ödeland: ”Dom var ute och åkte på prärien med sina vagnar och så när de hade kommit så långt ut i ingenstans som det bara gick, mitt inne i landet, precis lika långt till båda jävla haven, då tänkte dom: Det här blir bra. Det här tar vi.”

Penelope har aldrig sett havet. Hennes liv är värdelöst. Det är lika delar uppriktig sorg och typisk tonårsjargong – och Veronika Malmgren skildrar den balansen fint. Hon är på rätt distans från sina huvudpersoner, vet att de befinner sig i en alldeles särskild bubbla av ungdomlig naivitet men tar dem alltid i försvar.
Klara är den lugna, vackra svenskan som när hon flyttar över sundet går från mainstreambrud till exotiskt villebråd för både kärlek och vänskap i den amerikanska hålan. Penelope är vild, karismatisk och orädd – inte alltid särskilt snäll mot den vän hon säger sig älska mer än allt annat. Men så vet hon ju hela tiden att Klara ska åka hem igen, att Penelope bara är en parentes i hennes liv.

De åker mycket bil – titeln Gracie är för övrigt efter namnet på Penelopes bil – precis på det sätt som bilåkande och frihet ofta ses som synonymt i populärkultur om och från Amerika. De dricker öl i smyg, röker på, hänger på Mc Donald’s och C-mart. Träffar killar. Lee, som är olyckligt kär i Penelope, och Wolf-Eye som intresserar sig för Klara, och som därför blir den sockerbit som flugan Penelope dras till. Jag har inte varit utbytesstudent i USA, eller ens besökt landet, men storyn har jag hört så många gånger att jag tror att det bara finns ett sätt att vara utbytesstudent i USA på. Veronika Malmgren bekräftar bilden.

Killar som kommer emellan i tjejers vänskap är också den en klassisk berättelse. Nästan för förbrukad nu. Likaså detta att det förstås är den tuffa och utåtagerande tjejen som i själva verket är den olyckligaste, att det i själva verket är Penelope som är mer beroende av Klara än tvärtom. Det är för enkel psykologi. Men precis som med typiska debutromaner kan man ändå uppskatta typiska karaktärer i dem. Jag tycker om Klara och Penelope, jag gillar deras pretentiösa drömmar om intellektuella utmaningar, deras storstilade uppfattningar om sig själva som konstnärssjälar. Veronika Malmgren är lojal med sina karaktärer, då blir ofta läsaren det också.