Stockholm, hösten 1938. En hemlig räddningsaktion för hundra judiska barn från Wien förbereds på initiativ av Svenska Israelmissionen och med ett tyst medgivande från Socialstyrelsen. Egentligen ska inga utlänningar av judisk börd få komma in i landet. Men missionspastorn Birger Pernow lyckas att med stöd hos den dåvarande ärkebiskopen
Erling Eidem förhandla fram en flyktingkvot om hundra ?välartade? och ?anpassningsbara? barn.
I första hand sådana som genom ett dop har fått den stora nåden att kallas judekristna. Aktionen handlar nämligen inte om att rädda deras liv utan om att rädda deras själar. Och ja, historien om kristendomens beskärda del i den västerländska antisemitismen sedan kyrkomötet i Milano 313 gör ont.

Elisabeth Åsbrinks dokumentärroman Och i Wienerwald står träden kvar är både ett skakande tidsdokument och raseri omvandlat till hisnande vacker prosa. Hennes språk äger en fjäderlätt skönhet men orden vägs på guldvåg. Kanske just därför väger varje mening ett ton.
Huvudberättelsen handlar om Otto Ullmann, ett av dessa hundra barn som steg i land i Trelleborg den andra februari 1939. Med avstamp i hans öde skriver Åsbrink om de svenska missionsprästernas ambivalenta hållning till det de bevittnade i Wien och om en ärkebiskop som vägrade att slå larm om det han 1942 visste om massmorden i tyska koncentrationsläger.

Här skildras den antijudiska propagandan inom den tidens svenska fackföreningsrörelse, likaså den kända historien om studentkårerna i protest mot tio planerade inresetillstånd för judiska läkare. Här finns dessutom hennes nyligen uppmärksammade uppgifter om att Ingvar Kamprad långt in på 1950-talet var mycket aktiv i den nazistiska Lindholmsrörelsen och därför övervakad av säkerhetstjänsten.

Artikelbild

I intervjuerna med Kamprad talar denne även om sin mångåriga och djupa vänskap med den Nysvenska rörelsens grundare Per Engdahl. Skuggan över Ikeas grundare mörknar ytterligare.
Låt oss dock backa till berättelsens början, till de vackra somrar som fram till tyskarnas inmarsch i Österrike var verklighet för den wienerska familjen Elise, Josef och Otto Ullmann. Låt oss backa till de stunder då Otto läste engelska, grekiska och latin för sin morbror Paul eller spelade fotboll i Wienerwald med sin pappa, redaktör på tidningen Wiener Tag.
Otto Ullmanns familj vid denna tid ter sig lik Anne Franks i Amsterdam och inte så olik förläggarfamiljen Mortkowicz i Warszawa i Joanna Olczak-Ronikiers I minnets trädgård. Bortsett från stämpeln ?judisk? var dessa som hundratusentals andra medelklassfamiljer tills Europa trädde in i ?ett förvirrande skifte, då en tradition vid namn judehat transformerades från en gammal skepnad och antog en ny. Giftorm ömsar skinn?. Hösten 1938 började Ottos flykt att förberedas: en ansökan till svenska missionen, sedan ett hastigt dop och till sist ett hjärtskärande farväl.

Den välbekanta historien om hur exilen räddar liv men degraderar en individ till en flykting tar här sin början. Berättelsen om Otto bygger på omkring femhundra tidigare opublicerade brev från hans familj i Wien. Hans egna brev finns inte kvar, kanske försvann de, liksom mottagarna i dödstransporterna till avrättningsplatsen Maly Trostinec, gettot i Opole eller koncentrationslägret Theresienstadt med slutstation Auschwitz.
Breven både värmer och stöter bort. Med sin arkiverade men aldrig avsvalnade längtan, med avsändarnas okuvliga vilja tillbaka till en mänsklig värld, med deras lögner i kärlekens namn.

I sin frusna ensamhet lät Otto familjen leva på hans överdrivet muntra rapporter från Sverige. Detta trots att Tollarp, Tostarp eller Pjätteryd för ett storstadsbarn var lika med lera, rotlöshet och melankoli. De närmaste matade honom i sin tur med illusioner om att allt var som vanligt.
Detta trots att deras alltmer beskurna liv mitt i nazisternas accelererande dödsmaskineri gjorde sekunder till timmar och dagar till år.
I Småland korsas Ottos och familjen Kamprads vägar och djup vänskap uppstår. En oväntad vändning, men Åsbrink räds inte komplexiteten i de berättelser hon möter. 

Om hennes bok får en att tänka på Lena Einhorns Ninas resa så har hon även många litterära bundsförvanter på andra håll. Ottos rotlöshet påminner om den hos flera av de gömda judiska barnen i Aviva Slesins dokumentär Secret Lives från 2002. Filmens franska, belgiska, polska och holländska familjer som på 1940-talet gömde dessa barn hade dock andra motiv än pastor Pernow.
Mångas vägran att tala om sitt judiska arv liksom de enskilda flykternas topografi är bärande teman i den internationellt verksamma polska författaren och konstnären Ewa Kuryluks dokumentärer Goldi och Frascati (Warszawa 2004 respektive 2009). I dessa möter vi hennes far Karol Kuryluk, känd polsk intellektuell och i dag en av de Rättfärdiga bland Nationerna, som under kriget ensam gömde en hel familj.

Vi möter hennes mor, författaren och översättaren Maria Kuryluk (Miriam Kohany), en av de räddade som längre vägrade tala om sitt ursprung. I Wien står kastanjen utanför Ottos hem vid Löwengasse 49 kvar. Också Maria Kuryluks älskade rosa kastanj i en park i Lwow blommar än. Stumma vittnen till ofattbara livsöden.

Fotnot: Aviva Slesins prisbelönta dokumentär har titeln: Secret Lives: Hidden Children & Their Rescuers During World War II.
Ingående information om Karol Kuryluk respektive Maria Kuryluk finns på engelska på Wikipedia common.
Om den internationellt verksamma konstnären och författaren Ewa Kuryluk se hennes engelska hemsida www.kuryluk.art.pl