Publicerad: 2011-09-03 10:00, senaste uppdaterad: 2011-09-07 14:09
På lördagen öppnades utställningen (O)mänskligt på Upplandsmuseet. En utställning om en mörk tid i svensk vetenskapshistoria - om rasbiologi, skelettsamlare och arvshygien. En särskild del kommer att ägnas åt Statens rasbiologiska institut som låg i Uppsala. UNT fick vara med när de exklusiva och i flera fall obehagliga föremålen packades upp.
På ett bord inne på Upplandsmuseet ligger i en prydlig liten ask några gallstenar samlade, vad jag förstår ursprungligen från någon sekreterare på Etnografiska museet. Alldeles intill ligger några mjölktänder, en burk full med bukfetma, ett provrör med mänsklig urin och en liten våt fläck som tydligen ska föreställa saliv. En bit bort ligger en skalp, vantar gjorda av hår och en träskulptur av ett ansikte med människoskinn trätt över det döda träet.
Det är kanske inte den typ av utställningsföremål man är van att se på Upplandsmuseet. Men med dessa spektakulära objekt vill man få igång en diskussion om värdegrund och människosyn. Utställningen, som främst riktar sig till ungdomar, vill påminna om en tid då vissa människor kategoriserades och dömdes ut i vetenskapens namn. En tid, för inte ens hundra år sedan, då rasbiologi var en erkänd vetenskap och tvångssterilisering ett sätt att sortera bort samhällets icke önskvärda element.
Föreställningen om att rasbiologi och arvshygien främst var något som förekom i det nazistsiska Tyskland är felaktig. Det hade under en tid i början på 1900-talet stor spridning i framför allt USA, men också i Sverige. I Uppsala låg det enda statligt finansierade rasbiologiska institutet i Europa. På Upplandsmuseet kommer en särskild avdelning av utställningen ägnas åt Statens rasbiologiska institut, som alltså öppnade i Uppsala 1922. För denna del av utställningen har Ola Larsmo, författare och journalist, och Magnus Alkarp, arkeolog och författare, ansvarat. De vill både belysa och nyansera bilden av institutet, som länge varit en skamfläck i Uppsalas akademiska historia.
- Institutet hade ett brett stöd över partigränserna i riksdagen, berättar Larsmo. Men hela rasbiologiska institutet är egentligen ett resultat av det intensiva lobbyarbete som några få ”forskare” bedrev. Institutet var egentligen en liten perifer verksamhet på universitet med en man, Herman Lundborg, som drivande kraft. Lundborg var fullfjädrad rasist och bjöd bland annat in nazisten Eugen Fischer till universitet. När Fischer var här 1924 skrev UNT tre dagar i rad om besöket. På förstasidan, dessutom. Det säger något om hur accepterad rasbiologin var i vissa kretsar under en tid.
Men redan mot slutet av 20-talet började de flesta förstå att det man höll på med på institutet snarare handlade om ideologi än om vetenskap.
- När man går igenom de data och den statistik som finns bevarat från institutet märker man direkt att det är mycket som är förfalskat, säger Magnus Alkarp. Tillslut upptäckte man att det som Lundborg och institutet kom fram till helt enkelt inte stämde. Det går inte att tala om ras och bedöma kulturer på det sättet. Rasbiologiska institutet är ett bra exempel på vad som händer när politiker får bestämma vad det ska forskas om.
Ola Larsmo tycker att det är viktigt att lyfta fram institutet, inte minst för att peka på att det faktiskt var ett mycket impopulärt inslag i staden.
- Uppsala har fått ett dåligt rykte på grund av institutet. Men faktum är att det fanns starkt motstånd mot det. Det låg här, men ingen ville riktigt ha det. Det var mycket galningen Lundborgs enmansverk. Man får inte heller glömma hans efterträdare, Gunnar Dahlberg, som rensade ut all nazistisk smörja ur institutet och medverkade till att få bort rasbegreppet på 60-talet. Med den här utställningen hoppas vi kunna ge en mer rättvis bild av Dahlberg och en sannare bild av institutet.