Publicerad: 2012-02-12 11:00, senaste uppdaterad: 2012-02-21 15:02
Värdet på ett litterärt verk kan mätas med olika mått. Ett är den sensation det väcker. Med det måttet kommer James Joyce 1922 utgivna roman Ulysses högt, främst beroende på den sexuella frispråkigheten. Skriven på engelska av en irländare bosatt i Paris utkom den där på ett litet avantgardistiskt förlag och förbjöds i såväl England som USA - och väckte bland annat av den anledningen nyfikenhet runt om i världen. Till de anstötliga sexscenerna och de ingående skildringarna av toalettbesök kom partier som ansågs gränsa till hädelse av Gud och kyrkan. I samtliga dessa avseenden ter sig boken helt harmlös i dag och förbudet mot den som en litteraturhistorisk kuriositet.
Ett annat mått är det ekonomiska. I en annons nyligen i Financial Times salubjuder ett Londonantikvariat ett av de 100 numrerade och av Joyce själv signerade exemplaren av den parisiska originalutgåvan till ett pris av 275 000 pund, med dagens kurs cirka tre miljoner kronor. Samtidigt erbjuds den första på originalspråket tryckta utgåvan av det verk som ligger under Joyces roman, Homeros Odysséen, daterad Florens 1488, för futtiga 175 000 pund. Så kan litterära giganters kamp se ut – ur krämarperspektiv.
Det litterärt konstnärliga värdet, då, hur står sig Joyce där? Ett av den modernistiska romanens portalverk, lyder ett vanligt omdöme. Naturalismens förmälning med myten, ett annat. En språklig nyansrikedom utan motstycke i hela världslitteraturen, ett tredje. Men det finns också de som i bakgrunden muttrar om långrandighet och stilistisk elefantiasis.
Ytterligare en måttstock som kommit till användning är den nationalistiska. Ännu för hundra år sedan förväntade man sig att det yppersta inom konst och litteratur skulle ge uttryck åt det man kallade folksjälen. Även där hävdar sig Joyce roman väl som låt vara kritiskt inlägg i den
tidens ”iriska renässans”.
Den har också fått en nationell högtidsdag i Irland, den 16 juni, kallad Bloomsday efter bokens huvudperson Leopold Bloom vars förehavanden i Dublin detta datum år 1904 utgör bokens innehåll.
Må var och en bilda sig en egen uppfattning om romanens värde vilket underlättas av den i dagarna utgivna nyöversättningen av Erik Andersson – om underlättas nu är rätt ord om en volym som med sina 821 stora sidor väger ett par kilo. Den har för övrigt samma layout och kulör på omslaget som 1922 år originalupplaga. Att den kommer ut just nu förklaras av att det gått 70 år sedan författarens död och därmed har all copyright gått ut.
Nyöversättaren Erik Andersson har utfört ett stordåd, den saken är klar. Hans språk har en idiomatisk svensk klang som passar väl till det vardagsrealistiska innehållet och därmed till en sida av Joyces stil. Men bara en. Engelskan är av språkhistoriska orsaker oändligt mycket ordrikare än svenskan. Germanska och romanska ord och former ingår där nära förening, kompletterade med lärd latinsk vokabulär. Därtill kommer Joyces benägenhet att blanda in även keltiska och andra främmande språkelement, för att inte tala om egna privata nybildningar.
Ett exempel är början på det avsnitt som enligt Joyces eget schema ska motsvara episoden med sirenerna i Odysséen: ”Bronze by gold hears the hoofirons, steelyringing / Imperthnthn thnthnthn” Den förste svenska översättaren Thomas Warburton föreslår: ”Brons vid guld hörde hovjärnen klinga stål. / Näsvischa schaschaschascha.” Och så Andersson: ”Brons vid guld hörde hovjärnen, stålklingande. / Oföhndhnd hndnhndn.” Vilket är bäst? Lika omöjligt att säga som originalet är obegripligt. Författaren har roat sig själv på läsarnas bekostnad.
Helt andra problem möter i början av det avsnitt som motsvarar Nausikaaepisoden i Odysséen: ”The summer evening had begun to fold the world in its mysterious embrace. Far away in the west the sun was setting and the last glow of all too fleeting day lingered lovingly on sea and strand.” Tonen är som sig bör naturromantiskt musikalisk med talrika allitterationer. Warburtons version är mer prosaisk och inleds med ett självsvåldigt utbyte av metafor från omfamning till slöja: ”Sommaraftonen hade börjat insvepa världen i sin hemlighetsfulla slöja.” Så Andersson som även han missar såväl den poetiska rytmen som allitterationerna men annars vinner: ”Sommarkvällen hade börjat sluta världen i sin gåtfulla famn. Långt i väster höll solen på att gå ner och den alltför flyktiga dagerns sista glöd dröjde sig ömt kvar över hav och strand.” Fast ”börjat sluta” låter inte bra.
På detta sätt kan man nagelfara översättningen sida för sida och lätt hitta saker att haka upp sig på. Men sådan småaktig kritik måste tystna inför Erik Anderssons bravad. Han såväl som alla svenska Joyceläsare är att gratulera.
Staffan Bergsten
kultur@unt.se