Förutom de snabbt torkande resterna av en rekordkort vår erbjuder en promenad i Uppsala väldigt skiftande uttryck. I varje fall om man slår en lov kring några av stadens gallerier.
I dagarna börjar skrålande ungdomar på bildflak patrullera staden till ett komp av pysande burköl, poppande cava och populärhouse. Det är dags för ännu en kull att genomgå den initieringsrit till en svårdefinierad vuxenvärld som studentexamen innebär, och Uppsalakonstnären Anette Wixner kunde knappast ha valt en bättre tidpunkt för sin utställning Den ljusnande framtid, som just nu fyller Åhuset med en tudelad fest.
Anette Wixners utgångspunkt är att den vuxenrit som firas så omsorgsfullt kommer med en bismak av problem. Plötsligt är framtiden här och det är dags att bestämma hur den ska se ut. Flytta hemifrån, börja på en utbildning eller hitta ett jobb, fixa en självständig ekonomi, ta ställning till om man vill ha en sjukförsäkring, betala tv-licens och ytterligare en lavin av nyordning väller över den nästan vuxna individen, som av förklarliga skäl inte alltid har alla redskap som krävs för att besvara frågorna. Att man i allmänhet dessutom känner sig vuxnare mellan 18 och 23 än någon gång i livet innebär ytterligare en press om att ha koll på läget. Anette Wixners utställning är en helhetsinstallation där narrativa teckningar och objekt vill bredda bilden av det stora kalaset.
Till en början blir jag en aning konfunderad över att Anette Wixner har valt att låta ekorrar, och någon enstaka iller, axla studenternas roll. Men vid närmare eftertanke kan den söta allegorin knyta an till en barndom som studenten är på väg att definitivt lämna och i en video berättar konstnären själv att ekorren är en symbol för evig ungdom och dessutom anses stå för en ansenlig flärd som korresponderar med den självmedvetna period som merparten av studenterna befinner sig i.
Ballonger, skattedeklarationsblanketter, en rullator, högar med böcker och tecknade och uppstoppade djur ger en helhet som vill ringa in en stor livscirkel. Tydligheten är kanske i största laget, men ämnet är tajt behandlat, vilket är en förutsättning för en lyckad utställning.
Just spretighet blir ett problem på Galleri 1, där Birgitta Nordström Wiklund visar en utställning som i det närmaste kan beskrivas som ett gäng ansatser till flera utställningar. En mängd små målade porträtt trängs på ovanvåningen och kunde utan problem fylla hela galleriet. Detsamma kan sägas om de många keramiska teman som också är inträngda. Birgitta Nordström Wiklund är väldigt driven i sin behandling av leran, och både en satsning på de skulpterade människofigurer och på de abstrakta keramikbilder i spännande bränningstekniker hon visar har alla förutsättningar att bli riktigt lyckade. Jag inser att man gärna vill visa sin konstnärliga verksamhet i helfigur, men det är synd att göra det på ett sätt som gör att helheten äter upp de enskilda delarna.
Bredd är också vad som eftersträvas i Galleri Londons säsongsöppning där flickfotografen Bingo Rimér vill visa att hans verksamhet är mer än de estetiskt ointressanta glamourbilder han vanligen förknippas med. Utställningen XXX innehåller emellertid få överraskningar. Carolina Gynning rakar könet, en Jackass-stjärna viftar med kuken och Victoria Silvstedt poserar i en bild som vill parafrasera Zorn utan att lyckas särskilt bra. Bingo Rimér har ägnat största delen av sin karriär åt att reproducera guldkantsversionen av den manliga blick som dominerar det kommersiella flödet, och det syns i merparten av hans arbete. Det blir ofta effektfullt, men inte särskilt spännande. När samma blick riktas mot maskulint betingade ikoner, som Börje Salmings fårade ansikte, blir det genast intressantare. Mediehistoriskt har dessutom en bild från den famösa fotosessionen där Ulf Lundell har kuddkrig med två unga modeller i stringtrosor också ett stort kuriosavärde, i varje fall för alla som följde Fittstim-debatten i realtid.
Ett åtminstone på ytan lite kyskare anslag hittar man vidare i den mobila skulpturen Konkrement, av Mats Lodén, som just nu är placerad intill Helga Trefaldighets kyrka i Odinslund. I stora, tunga och koboltblåa timmerstockar har Lodén tecknat ett tredimensionellt skelett till en katedral som på en gång förefaller rasa samman och resa sig ur jorden. Balansen mellan stående och fallande kunde vara en hänvisning till Uppsalaskulptören Lars Falk, samtidigt som den så klart också kan läsas som en tanke om religionens, eller kanske hellre andlighetens, vara eller icke vara i det moderna samhället. Eller varför inte som ett inlägg i en debatt om bostadsproblematik och hemlöshet. Skulpturen puffar effektivt undan en stressad vardag och lockar till ett långsamt och behagligt betraktande. Det är synd att den inte är permanent.