Tv
Panik i tomteverkstan
SVT
Manus och regi: Fredde Granberg och Thomas Claesson
Årets julkalender ”Panik i tomteverkstan” har verkligen tomtar på loftet. Men så har vi också att göra med tidernas mest inkompetente tomte, Julius Julander, med ett hjärta av guld men ett huvud av trä. Han kan vare sig kan krypa genom skorstenar på grund av klaustrofobi eller köra den jetdrivna släden. Men värst av allt är ändå att Julius förrått sig själv med det ödesdigra utklädningstomtekittet som han införde då han själv inte orkade med hela julklappsutdelningen. Därför tror ingen lägre tror på tomten, vilket inte bara gjort Julius utbränd utan hotar hela tomtevärldens existens. Inget tycks dock kunna väcka Julius ur sitt sömngångaraktiga tillstånd, inte ens den dubbelgångaren Mange som gör allt för att axla tomtedräkten inför det stundande krismötet med tomterådet.
Det är inte förrän livscoachen Daniela Lama, inhyrd från människornas värld, drillar Julius med hälsosmoothies, meditation och stenhård manipulation som den nya hipstertomten 2.0 kliver upp ur sängen med ett yo yo (istället för ho ho).
Nu blir det hårdför business, önskelistor på nätet och slavlika arbetsförhållanden i tomteverkstan. Lyckligtvis har Julius en klarsynt dotter som anar oråd.
Ja, det blir många förvecklingar i denna underhållande julkalender som är bland de bättre på senare år. Men så är den också skapad av Nordisk film – med succéer som ”Tjuvarnas jul” och ”Selmas saga” - som tycks ha förstått värdet av äkta julkänsla.
Mycket av framgången måste ändå tillskrivas komikern Per Anderssons smått galna gestaltning av denna knasboll till tomte, liksom tomterådets gaggiga gamlingar med idel stringenta skådespelarinsatser som kontrast till det mer lättsamma spelet i tomtestugan. Allt ackompanjerat av Robert Komareks fantastiska scenografi ömsom med stilfulla vinterlandskap ömsom med drivor av julkitsch.
Men bäst är ändå manus och regi av sitcom-mästarna Thomas Claeson och Fredde Granberg. Tillsammans har de hittat den perfekta formeln mellan högt och lågt, komik och samhällskritik, legend och modernitet.
Och visst, det blir alldeles för mycket av allt. Inte minst den ”låga” humorn med brakare och snoret som hänger som fetvadd i tomteskägget. Det är som om duon inte kunnat hålla sig, för det är gjort med sådan lekfullhet att man inte annat kan än förföras. Och skratta. Riktigt högt.
