Konsert
Weeping Willows
Uppsala Konserthus, söndag
Frank Sinatra sjöng smäktande ”Willow weep for me” i högtalarna när medlemmarna i gruppen Weeping Willows äntrade scenen. Och inte bara de fyra originalmedlemmarna och ständige basisten Anders Kappelin, med på denna turné var också en stråkkvartett, två blåsare och Sara Menke på piano och sång.
Med bakgrund av mäktiga naturscenerier projicerade bakom startade bandet med att spela hela sitt senaste album ”After us”. Det är ett konceptalbum gjort efter frontfiguren Magnus Carlsons starka miljöengagemang. Han fick ju emotta Världsnaturfonden WWF:s pris ”Årets Miljöhjälte” ur östra Svealands ledande monarks hand tidigare i höst. Det är tio förrädiskt vackra låtar som nästan ger den varnade undergången en skön inramning. Men det är nog mest för att påminna om hur härlig denna jord är egentligen och att den ska fortsätta så.
Hur som helst är det ett starkt album som kändes än mer i denna levande form, där musiken ibland växte till en mäktig röst som ropade protester ur djupet. Jorden klarar sig nog som Magnus Carlson sade, det är mänskligheten som går under. Eller som låten ”Save us from ourselves” säger redan i titeln.
Andra set innehöll som utlovat ”det gamla vanliga”, med förväntat avslut i ”Broken promise land”. Den låten har hängt med i över tjugo år nu, men står sig fortfarande fint. Detta särskilt som den blev extra stor med alla dessa musiker.
Det var också roligt att höra musiken i nya arrangemang. Weeping Willows tillhör ju de flitigaste Uppsalabesökarna och det har blivit några varv under åren. Stråkkvartetten och inte minst Johan Norins trumpet och Andreas Anderssons saxar gav nya dimensioner till de gamla låtarna. Likaså gjorde Sara Menke mycket till, om det så var att spela på glas, sjunga (”Lovers never say goodbye” gjordes fint) eller spela piano.
Magnus Carlson kan Uppsala ganska bra också, inte minst på fotbollssidan. Han är ju själv inbiten Hammarbyare, men lyckönskade trots det till Uppsala Fotbolls avancemang. På scenen är han den självklara mittpunkten, med en lågmäld men omedelbar charm som funkar så bra. Denne inkarnation av Roy Orbison och andra 50-och 60-talssångare med stora röster får gärna låta bli att ta ett så långt uppehåll som han aviserade, även om jag kan förstå att batterierna behövs laddas om.
Publiken i Uppsalas konserthus verkade åtminstone få sina pånyttfyllda.
