Watain ses som den mörka metallens mästare och två andra Uppsalaband, In Solitude och Noctum (som också släpper ett nytt album inom kort), omhuldas av legendariska skivbolaget Metal Blade – det är ingen hejd på hur vår oskyldiga lilla lärdomsstad numera rör om i den globala hårdrocksgrytan.
In Solitudes förra giv, den klassiskt heavy metal-kryddade The world, the flesh, the devil, klämde faktiskt in sig på en del välrenommerade skribenters årsbästalistor. Om det finns någon rättvisa i världen så toppar Sister det med råge – men det kan ju som bekant vara lite si och så med det. Nu när bandet äntligen frigjort sig från sina mest uppenbara influenser och gör det där som jag önskade redan i en demospecial i UNT:s fredagstidning i början av 2007 – ”att gräva i mer jungfruliga metallmarker” – då har säkert de riktiga tryffelhundarna fått vittring på något annat där de kan markera sina referensrevir och hajpen lufsar vidare.
Men Sister är ett mustigt och moget steg framåt för In Solitude. Nästan lite som för att knäppa den nitiske lyssnaren på näsan sätter andraspåret Death knows where den gamla Mercyful Fate-flaggan i topp, men bjuder även på en monumentalt catchy refräng och en udda gitarrhook som är så skönt skruvad att omedelbar kapitulation är det enda alternativet. När sedan A buried sun tar vid går alltmer mångsidige sångaren Pelle ”Hornper” Åhman i spagat någonstans mellan Glenn Danzig och Jim Morrison och man tänker att här har vi ett album att viga resten av året till. Så kommer plötsligt tomgången. Bandet har även tidigare haft en tendens att dra ut på låtarna över hövan, särskilt med inte alltför upphetsande solopartier. Så även vid flera tillfällen på Sister, men ofta tar man det tillbaka med en utstickande gitarrfigur eller harmonier som kommer liksom från ingenstans. I just A buried sun står nackhåren som utropstecken, efter att tuppluren ett tag varit nära, efter just en sådan sylvass gitarrinsats.
I Pallid hands breddar de soundet ytterligare och inkorporerar stråk av indierock medan titelspåret leker kurragömma med traditionell metal. Fast det är i spräckliga Lavender som bandet verkligen suddar ut gränser: från det pampiga introt till det John Carpenter-aktiga piano som tonar ut. Däremellan en psykedeliskt garagerock-nickande vers och en refräng så elegant, elegant.
På avslutande Inmost nigredo är det som att de kommit fram till att de inte bryr sig om huruvida de råkar töja ut en låt längre än vad den klarar. Resultatet är en härligt förtätad atmosfär när den trolska åttaminutaren släpar sig fram med hörntänderna och får den ockulta stämningen att blomma ut. Gästande gitarrgnidaren Pelle Forsberg (från nämnda Watain) rullar tillsammans med trummisen Uno Bruniusson in sig i en blytungt köttig passage som man önskar aldrig skulle ta slut.
In Solitude har gjort vad de kan, och mer därtill. Nu återstår att se hur det ligger till med den där rättvisan.