Det sistnämnda kan tyckas märkligt, med tanke på hans renommé som en av våra främsta jazzpianister. Men så är ju Johansson Werre en sällsynt mångsidig musikant som hunnit med så mycket annat - som ensembleledare och kompositör, trombonist, sångare och lärare. Fast när han nu låtit sig inspelas solo vid hemmaflygeln med hjälp av producenten Daniel Lantz är det som att fördämningarna brister i den musikaliska idéverkstan.

Detta ifråga om ett sprudelflöde av melodiska-rytmiska uppslag, lekfullheter och spontant virtuoseri som man får gå tillbaka till en pianist som Oscar Peterson för att hitta motsvarigheten till.

Och det börjar direkt, med de läckra dragningarna i Werres egen "Power of music" som har en tung bluesgospelkänsla i botten. Sedan blandas det friskt, såväl Bach som brasilianskt, standards, boogie och överraskningar. Till de senare kan John Coltranes "Giant steps" räknas, från en era som Johansson Werre kanske inte i första hand förknippas med. Och han gör den på sitt eget sätt, lekfullt flödande med glimten i ögat.

Artikelbild

Flera gånger tar han oväntade grepp på välkänt material, t ex "Alone together" som inleds gåtfullt och närmast impressionistiskt, liksom det lyriska upplägget av "Tea for two" som efterhand accelererar för fulla muggar och där grundmelodin liksom skymtar förbi i förbifarten.

Hans egen "Blue Martin" har drag av Dave Brubecks trixiga tidssignaturer, och i "Laura" är det fullblodsromantikern som tar plats. Sammantaget en sällsynt innehållsrik pianoskiva av en musikant med närmast unikt driv och espri, och samtidigt stadigt förankrad i jazzens traditionsmylla. Nu ser man fram emot den utlovade volym två från samma session.

Passar på att ta upp några andra hörvärda jazzutgivningar, till att börja med pianisten Lars Sundberg som med sin trio tar ett rättframt, avväpnande grepp på ett knippe melodiklassiker av Duke Ellington och Billy Strayhorn - med god stilkänsla och förmåga att med finstilta medel ge liv åt slitna standards.

En mer udda fågel kan sångerskan Ellekari Sander tyckas vara. På sitt nya album "The other woman" med gruppen Sing tolkar hon allt från Coleman och Mingus till Chaplins Smile med en något ostyrig men hudlös stämma som kan påminna om Nina Ramsby.

Artikelbild

Klas Nevrin Ensemble med blåsaren Per Texas Johansson experimenterar med ljud och klanger på ett ofta sparsmakat sätt på cd:n Live at Lederman.

Vilsamt och meditativt i de dröjande linjerna, även om jag hade föredragit mer av musikalisk struktur.

Bästa spår: "Blue Martin" (Ulf Johansson Werre)