Det är så kallat Supervalår i år. Och Mikael Wiehe tänker göra vad han kan för att få till stånd ett regimskifte i Sverige och ett led i den saken är hans nya album ”Protestsånger”. Frågan är dock om han når några andra än de redan frälsta.
”Protestsånger” är tredje delen av den trilogi som startade med ”En gammal man” för ungefär ett och ett halvt år sedan. För ett halvår sedan kom ”Isolde”. Närmast på agendan står en box med alla tre plus en extra skiva, ”Hemlösa sånger”, med det som blev över, han säger själv ”att den som väljer att investera i boxen kommer att bli förbluffad över vilken nivå som även detta material håller”.
Man kan ju lite grann vara tveksam till den självgodheten, för jag tycker snarast att kvaliteten albumen, kallad Decibel-trilogin efter den studio där de spelats in, sjunkit en aning vart efter. ”En gammal man” hade både en vital energi och humor som tilltalade. ”Isolde” innehöll ett antal mörka sånger med en vemodig skönhet och vackra melodier samtidigt som det lade till en extra dimension hos artisten Wiehe ungefär som hans album ”Sånger från en inställd skilsmässa” gjorde några år tidigare.
Det nya albumet visar mer upp en Wiehe som går på rutin. Nu är ju hans lägsta- och medelnivå hög så det har blivit ett antal sånger som skulle göra många andar avundsjuka. Men ändå.
De riktigt uttalade plakattexterna som till exempel ”En tärande elit”, Hut går hem”, ”Tittar på TV” och ”Varför ska det hända mej?” känns mest som upprepningar får hans tidiga karriär. De engagerar aldrig riktigt tyvärr, hur man än ställer sig till hans politiska budskap. Där har han gjort bättre förr, och trots mot vad han kanske själv vill och tror så är han som bäst när han inte blir så plakatpolitisk i sina sånger.
Här är han dessutom som bäst när han tolkar andra. Bob Dylans ”Only a hobo” har blivit ”Bara en hemlös” i en eminent tolkning. Tom Waits ”In the neigborhood” har blivit en bra skildring av upplopp i förorten, ”Vårt kvarter”. Liksom på förra albumet vänder han sig till Karin Boye för hjälp, denna gång en tonsättning av hennes näst mest kända rader” I rörelse”. Han gör det bra.
Även musikaliskt är det mer stramt och mindre färgrikt än tidigare. Det är samma musiker som följt honom genom trilogin men deras insatser är nedtonade, även om de gör det nog så bra. Särskilt förgyller Dan Gisen Malmquist och Lars Holm, blås respektive dragspel. Signaturen ”El Roto” har gjort roliga illustrationer till låtarna i häftet.
Beröringspunkterna mellan Mikael Wiehe och Fredrik Reinfeldt är inte så många, men arbetslinjen tycks vara en. Denne 69-åring fortsätter oförtrutet.