Den teatrala mysticismen är intakt, men överraskningsmomentet är borta. Ghost hanterar den ”svåra andra skivan” ypperligt genom en smärre progressiv kursändring, men det är fortfarande lika klistrigt som okristligt.
Ofta ruggigt pampigt, ibland snudd på glammigt, som i den närmast Toto-befläckade refrängen i Body and blood. Sällan har ett så ont band haft ett så diaboliskt gott handlag med hårdrockens mjukdelar.
Bästa spår: Ghuleh/Zombie queen