Efter allt tumult de senaste åren inom socialdemokratin med ledarskapskris och tillika idétorka kommer här ett gott alternativ: Ulf Lundell. På nya dubbelalbumet bekänner han sig fortfarande som socialdemokrat och ingen lär väl förneka att han rockar betydligt med än Stefan Löfven.
Dessutom tycker han som albumtiteln så tydligt framhåller att mycket är "rent förbannat". Och det behöver vi utan vidare, någon som verkligen bryr sig, inte bara ruskar försiktigt i kulisserna.
"Man kan inte slockna om man aldrig brunnit" sjunger han. Och som han brinner. Albumet har ett antal låtar som tar tag ordentligt, antingen som politiska kampsånger som De fyra gäng där han tar heder och ära av de borgerliga partierna eller i Nattvakten stjäl som tangerar Mikael Wiehe. Det känns förbannat befriande när de flesta artister verkar blicka inåt för att hitta ett sätt att hantera tillvaron i dessa bistra tider. Han målar upp en svart men inte hopplös bild av samtiden, det går att påverka om vi inte famlar i håglöshet.
Fast även Ulf Lundell längtar efter frid i sinnet. I fina Moln utan minnen närmar han sig ett buddhistiskt förhållningssätt.
Överhuvudtaget tar han emellanåt upp kampen ordentligt med den ena av sina husgudar Bob Dylan. Då snuddar han vid samma träffsäkra metaforer som Dylan när han var som mest inspirerad.
Musikaliskt känns förstås Ulf Lundell igen, formexperiment är inte hans främsta grej. Jag och en inbiten Lundellfan hade tidigare ett stående skämt där jag menade att han egentligen bara gjorde två låtar, en snabb och en långsam. Hon höll inte med, men menade att det låg något i det. Så är det här också om man vill vara elak. Dylan och Springsteen står som vanligt runt hörnet och hejar på. Fast Lundells storhet ligger bland annat i att han kan variera sig inom det snäva formatet så att man sällan tänker på det.
När han dessutom fortfarande kan göra trösterika och kärleksfulla sånger som Redan där och Exil - om de än är i fåtal här - så köper jag helheten. Och visst är det roligt med hans tolkningar av så skilda sånger som Brecht/Weills Sjörövar-Jenny och Plura Jonsson Fula pojkar, men de hade inte behövts.
Som vanligt har han sin vapendragare Janne Bark med, hans egen Keith Richards eller Steven Van Zandt. Den mannen kan också rocka med sin slamrande gitarr, med god hjälp av andregitarristen Jens Frithiof. Basist är Surjo Benigh och trummis Andreas Dahlbäck, en duktig kombo. Producenten Stefan Sundström betyder också mycket för helheten, inte minst genom lite finurliga pålägg här och var. På låten FBL II har han en hel stråkorkester bakom sig.
"Vi blir äldre" sjunger snart 63-årige Ulf Gerhard Lundell, men det märks absolut inte på honom, lika vital som någonsin. Det ska bli riktigt upplyftande att höra honom i Uppsala i Konserthuset lördag 24 november. Om han nu inte bestämmer sig för att en inställd konsert också är en konsert även denna gång.