Efter att med de senaste två albumen seglat upp som herrar på black metal-täppan kunde den infernaliska Uppsalatrion valt den enkla vägen och fortsatt skörda samma åkrar. Men det hade varit att bränna korset i båda ändarna. I stället söker de nya jaktmarker. Och även om en vidareutveckling av soundet var väntad är delar av The Wild Hunt stundtals en svindlande, chockartad, rentav symfonisk upplevelse.
Vi kan väl säga att black metal inte blir mindre black metal än så här. Och inte bättre heller. Det är en genre vars subkulturella estetik och musikaliska ramar ibland kan kännas snäv. Tämligen paradoxalt egentligen, med tanke på den starka individualistiska prägel som manifesterar sig i texter och bandens, för att uttrycka det milt, inte särdeles konformistiska framtoning. Visst har det funnits band som Dimmu Borgir och, ehrm, Cradle of filth, som skruvat sig ur genretvångströjan. Men oftast med ett lika sökt som smaklöst resultat.
Watain utforskar på The Wild Hunt sina gränser med glödgande rebelliskt bravur. Men för att vara på den säkra sidan inleder de blixtrande med De profundis, som klöser sig fast med rappt thrashriffande och trumspel som är ömsom illersnabbt, ömsom tordönstungt. Erik Danielssons fräsande röst gör sitt till att piska upp låten till ljuvt kakafoniskt skummande höjder.
Den mer svartmetalliska Black flames march är också ett säkert kort, liksom i viss mån singeln All that may bleed. Det för mig lite obekväma svänget i The child must die höjer säker något fler ögonbryn, men det är halvvägs in i albumet som det händer saker på allvar.
They rode on heter vattendelaren och är inget annat än en åttaminuters … tja, powerballad – komplett med ren sång och till och med lite folkton. Här går Watain över gränsen inte bara med ena foten och doppar tårna lite. Det är ett svanhopp ut i det okända där en stegring à la postrock känns lika motsägelsefullt okonstlad som Danielssons crooneraktiga sånginsats. En tryckare för black metal-folket av Nothing else matters-kaliber.
Efter det är det rena eriksgatan genom nya landskap för Uppsalas metalkungar. De sedvanliga stänkarna finns förstås ändå där, såsom Sleepless evil och den överjävligt flyhänta men samtidigt smått galet stilväxlande Outlaw. Men det är släpiga titellåten The wild hunt som är nästa stora gester-låt som obehindrat skippar ett par pinnhål på bandets evolutionsstege. De hädiskt sakrala körerna sätter en pompös stämning som ånyo kröns med konventionell sång, lite classic metal-vibbar och avrundas med lite spansk gitarr bara för att slå in sista spiken i korset ordentligt.