Det är ju knappast så att Fredrik Reinfeldt och Mikael Wiehe delar samma politiska visioner. Däremot är det tydligt Wiehe delar idén om arbetslinjen. Efter att han fyllde 60 år 2005 har han varit mer produktiv än någonsin. Han vågar och vill också mer renodla sina både högst personliga och riktigt agiterande sidor. Album som Sånger från en inställd skilsmässa, Ta det tillbaka och En gammal man har tillkommit samtidigt som han gjort mängder av samarbeten med andra artister.
På något vis tycks Wiehe ”lida” av en oerhörd produktivitetsenergi. Förra året lade han fram mängder av material och idéer för sitt skivbolag. Diskussionerna gick fram och tillbaka: skulle man ge ut ett dubbel- eller trippelalbum, hur prioritera materialet…
Slutet och svaret på det hela blev att ge ut tre enskilda album under en kortare tid, en trilogi. Förra årets En gammal man var det första och nu kommer Isolde.
Arbetsnamnet på albumet var Ensamheten och det är också ett dovt och mörkt album där tvivlet och sorgen tar stor plats, men även en vemodig livsglädje i moll.
Albumet inleds med en rytmiskt drivande tolkning av Karin Boyes dikt Jag vill möta. Raderna låter som tagna ur en mansbekännelse och jag trodde vid första lyssningen att det var Wiehes egen bikt om hur han gått från pansarman till mjukis. Låten går hur som helst mycket bra in i albumets koncept när det gäller lyriken. Wiehe lyckas som vanligt att
Mikael Wiehe har ett mycket lyhört musikskapande och lyckas fint med att hitta rätt musikstil till den stämning han vill framhålla. Här finns tung rock, rytmgung à la Sly & Robbie, klezmer, vispop, folkrock, synt, och mycket mer, allt utan att det blir spretigt vilket är ett gott betyg åt både musikerna och till Wiehe själv.
Han får lyckat in Eva Dahlgren och Thåström som gäster. Båda sätter sin personliga prägel på sina inhopp, vilket ger känslan av samarbete snarare än bara besök. Thåström sjunger tung på titelspåret Isolde, en sång som låter som om stackars Tristan sitter tung med sin sorg. Eva Dahlgren glänser i kärleksduetten Du ska komma och som kör i Jag vill möta.
Albumets mest oväntade är Josefinas vals. Där bryts allt det dystra inför ett barns oförställda livsglädje. Med dragspel och klarinett i förgrunden lever låten ett slags eget liv på albumet utan att spräcka helhetskänslan, en låt att bli garanterat glad av..
Produktionen är genomgående snygg med en stor ljudbild och det finns mycket att upptäcka. Låtarna är förstås trots det ibland tunga innehållet lättillgängliga på Wiehe-vis. Han kan konsten att skriva melodier som stannar.
Musikerna gör ett gott jobb likaså, från Dan Gisen Malmquist och Lars Holm till Jerker Odelholm, Ola Gustafsson och Måns Block & Co.
Albumet avslutas med mäktiga Himlen och lite till, en hyllning till livet som behövs i väntan på nästa album.