Det är tidigt 1940-tal, Swing it magistern har precis haft premiär på biograferna och Alice Babs har dansat sig in i det unga Sveriges hjärta. De senaste modeflugorna heter jazz och jitterbug. Ett världskrig rasar. Men på Bluffen, Uppsalas nya danspalats, dansar ungdomen bort sina bekymmer.

Bluffen var en verklig plats, belägen i den så kallade Mahognyhallen på Kungsgatan 44, som fungerade som något av den nya danskulturens lokala centrum. Självklart förfasade sig den äldre generationen över denna ”negroida” danskultur, så degenererande och osunt utlevande. Kyrkan kallade den syndig och ”ett sataniskt narrspel”. Allt nytt och främmande är ju som bekant farligt.

Det är i och kring denna mytomspunna danslokal föreställningen utspelar sig. Intrigen är enkel, ja rent av tunn. Två inspektörer från Ungdomsvårdskommittén, spelade av Johan Zetterberg och Mats Tielman-Lindberg, får i uppdrag att infiltrera och skriva en rapport om det ungdomens förfall som utspelar på Bluffen. Givetvis blir en av dem kär i en av de dansande ”svartbäcksbönorna” och störtar själv alltmer lockad ner i förfallet.

Manuset är knappast det mest genomarbetade, även om det är kryddat med en del rolig och tidstypisk arbetarslang. Tyvärr finns här inte heller skådespelarresurser nog att lyfta den svaga texten. Hela föreställningen är präglad av en styltig och lite haltande amatörism. Visserligen passar det hurtiga överspelet den putslustiga 40-talsjargongen. Men det hjälper tyvärr föga. Skådespeleri går till stor del ut på att få det spelade att inte verka spelat. Här är framstår allting som spelat.

Nej, föreställningens talade partier fungerar mest som transportsträckor till det som utgör uppsättningens egentliga centrum - de smått fantastiska dansnumrena. För dansen står föreningen Swingkatten och dansgruppen Mess Around, vilket de gör med den äran. Det är akrobatiskt, välkoreograferat och mycket underhållande. Dansglädjen är verkligen smittande. Det spritter nog i många kroppar i salongen under kvällen och foten håller liksom okontrollerbart takten. Det senare också mycket tack vare Canal Street Syncopators svängiga och kompetenta storbandsjazz. En av föreställningens höjdpunkter består av ett virtuost trumsolo utfört på en cykel.

Det är först i slutet av uppsättningen som det blir tydligt vilken bra föreställning Bluffen kunde ha varit. Då får dansen för en stund breda ut sig utan några talade teatrala avbrott. Då dansas det så energiskt och livfullt att ensemblen tillslut, bokstavligt talat, ligger flämtande på scengolvet. Som publik är man nästan beredd att göra detsamma.

Hade Bluffen fått vara en renodlad dansföreställning hade den kunnat bli just så intensivt underhållande den faktiskt har potential att vara. Inte som nu, endast till hälften fungerande.