Den amerikanske singer/songwritern Tom Waits har fått en status av att vara de utstöttas, de fula och groteskas trubadur. För de flesta är kanske mest känd för sin skrovliga whiskeystämma och sina kameoroller i filmer som Short Cuts (1992) och Fisher King (1991). Att basera en kabaré på Tom Waits låtar översatta till svenska är inte en långsökt idé, tvärtom är de med sina tydliga influenser av Kurt Weill och vaudevilleteater som klippta och skurna klippta för en show som skildrar livets tvära kast från full koll till ingen koll alls.

Mellan varje låt spelas små talade partier upp där Dag Thelander visar sin förmåga som berättare. Jag har i en tidigare recension av Teater C konstaterat deras fallenhet för det bitterljuva. Varje historia är ren njutning med ett språk som pockar på fantasin – ingen historia får ett avslut, utan slutar i en vändning som lämnar åt publiken att föreställa sig hur det slutar. Ta till exempel telefonförsäljaren som av misstag ringer ett ex, eller tjejen som åkte till Rivieran för att söka upp sin första älskare. Eller sagan om tjejen som ljög för sin kille att hon var i Tokyo på en anställning på en arkitektbyrå och trasslar in sig i allt mer tillkrånglade lögner.

Nils Jansson befinner sig i sitt rätta element när han tolkar Tom Waits. Det är uppenbart att det är en artist som har betytt mycket för honom, både som person och som artist. Andrea Geurtsen har en uppriktighet på scenen som ger en genuin känsla av att hon sitter och berättar för bara dig. Sam Kessels mikrofon trasslade lite, vilket gjorde att han upplevdes som stressad ibland, men i sångnumren var han desto mer bekväm i kläderna.

Att göra en show baserad på Tom Waits där man försöker låta som Tom Waits är ett riskfyllt projekt. Bandet, i huvudsak bestående av Tove Brandt och Peter Lindholm men med inhopp från övriga i ensemblen, fick fram den skitiga, burleska känslan så att det lät autentiskt. Men att imitera Tom Waits sträva röst hängde på en skörare tråd. Det var lite nära ögat några gånger att det gick över i parodi. Men när de avslutar så kraftfullt med titellåten till föreställningen (God’s away on business) så är allt glömt och förlåtet.

En annan känd kameoroll som Tom Waits har gjort är caféscenen i Coffee and cigarettes (2003) tillsammans med Iggy Pop. Jag har alltid tyckt att den filmen är fånig och pretentiös som passerat anständighetens gräns med sin styltiga dialog och tillgjort coola karaktärer. Gud har annat för sig målar däremot historier som trots sin magiska touch känns äkta, och absolut inte pretto.