Mycket har förändrats på 41 år, men man kan ändå vara ganska säker på vad man får när man går på Phontrattarnes Grand Show. Jazz som den lät för 80 år sedan, spexiga dansnummer, ett vurmande för en svunnen tid och en show som håller hög klass i studentorkestersammanhang.

En viss förnyelse letar sig förstås in, om inte annat i ämnena som avhandlas, men liksom i många andra nationsaktiviteter handlar det i första hand om att bevara traditioner. Något som gärna skulle kunna få stå lite mer åt sidan. Det finns en poäng i kontinuiteten, men det hade funnits en poäng i att överraska ibland också.

Årets tema är våren till ära kärleken. Phontrattsdamen har träffat en man. Inom det övergripande temats ramar ryms allt från dissar av snacksen salta pinnar till köttskandaler och tanter som glor skamlöst. Showen innehåller också de vanliga ingredienserna. Fyndiga sånger, plågsamma ordvitsar och varierande kvalitét på sånginsatserna (de flesta hamnar dock på plussidan).

Phontrattarnes starkaste kort är själva musikframförandena. Det samspelta 16-mannabandet ger både kraft och drag som få studentorkestrar kan tävla med. Showen i sig håller högt tempo och ämnen som filosofiska funderingar kring vad som kom först av hönan och ägget, vad som händer om man kysser en groda och i-landskonsumtionen avverkas i snabb takt.

Köper man hela studentorkestershowkonceptet med spexinslag, halvroliga skämt och tokiga maskeradkostymer så är det en riktigt lyckad show. Ska man bara se en studentorkesterbegivenhet i år så är Grand show ett givet val.