Att det kan vara så enkelt! Det är min första tanke efter att ha spenderat en dryg timme tillsammans med Valerie Solanas och hennes beryktade SCUM-manifest. För vad Turteatern och Counter force produktion gör i sin föreställning är ju i själva verket så oerhört enkelt, men samtidigt så vansinnigt effektivt. De har här, med hjälp av Solanas våldsamma hatkaskader, bara vänt på den patriarkala könsmakstordningen och för en kort stund istället skapat ett matriarkat. Och med ens blir förtryckets absurditet så fruktansvärt uppenbart.

Männen på ena sidan av salongen, kvinnorna (i klar majoritet) på den andra, i mitten en fullkomligt briljant Andrea Edwards som formligen spyr hat över oss ”vandrande dildos”. Och sanningen slår en rätt så snabbt; den störtflod av förakt som här sköljer över det manliga könet är egentligen inte mycket värre än det hat och förtryck som kvinnor tvingats utstå i århundraden. Men när det här riktas mot det kön vi inte är vana vid blir det plötsligt så obehagligt synligt. Jag har nog aldrig, där jag sitter bländad och fångad i strålkastarljuset på de anklagades sida, känt mig så välbehövligt utsatt på en teater tidigare.

När Turteatern och Counter force produktion nu gästar Tuppfestivalen är det utan polisbevakning och dödshot. Det rabalder och den debatt som omgärdade föreställningen när den spelades i Kärrtorp i höstas har lagt sig och det är nu möjligt att se den med lite mer ofärgad blick, med lite mer distans. Så vad är det då man ser? Jo, det är enkelt: Ett stycke alldeles lysande teater. I Tuppfestivalens utbud av formexperimenterande föreställningar är SCUM-manifestet dock lite av en udda fågel. Dagens politiska teater använder sig gärna av publikmedverkan, intermediala formlekar och rör sig i allmänhet bort från den traditionella textbaserade teatern.

I det sammanhanget känns SCUM-manifestet som en ovanligt konventionell föreställning, med texten tydligt i centrum. Ändå lyckas Turteaterns uppsättning skaka om mig på ett sätt som varken Gob Squads eller Motus (visserligen båda mycket bra) föreställningar förmådde göra kvällen innan. Kanske är trots allt ordet fortfarande det främsta provokationsmedlet. Kan scenkonsten göra skillnad, frågar sig årets upplaga av Tupp. När teater är så här drabbande, angelägen, intelligent och underhållande är det nästan man vågar tro det.