Ofta brukar vi i recensionerna av Phontrattarne framhålla deras Grand Show som ett av de osvikliga vårtecknen. Vad man ska säga i år när det plötsligt blev full sommar lagom till premiärdagen. Kanske att det hela framfördes vid det ojämna jubileet 52 år och ändå imponerade.

En sång handlade också något självironiskt om att inget förändrats sedan 1955, året före urpremiären. En del saker skiljer i alla fall premiäråret från dagens uppsättning. Förmodligen var det inga kvinnor i orkestern och lika förmodligen sjöng man inte att "det rockar fett att gå i skogen". De genomarbetade texterna har också lika ofta ett nutidsperspektiv som att de driver med det förflutna.

Annars är det väl just det anakronistiska och trygga som är showens ryggrad. Gamla töntiga schlagers från det åtminstone sångligt oskuldsfulla anno dazumal bildar fundamentet. Tryggheten ligger i att man egentligen kan ta vilken show som helst de senaste tio åren, kanske längre tillbaka, och ändå känna igen sig. Frågan är väl också om det skulle gå att förnya själva grundkonceptet.

Sedan sist har man fått två nya namn i frontlinjen. Kvar är de utmärkta vokalisterna Lovisa Andersson och Josefine Hägglöf medan lika duktiga Mikael Karlborg och Per Wickström tillkommit. Kvartetten håller bra klass och är liksom många i ensemblen mångsidiga scenmänniskor. Bra gjort att hela tiden stampa fram nya duktiga medlemmar dessutom.

Orkestern låter fint med tajta arrangemang och baletten är som vanligt snyggt synkron. Men när får vi se de första manliga dansarna?
Föreställningen bjuder på många småleenden och även en del storskratt. Åt vad ska inte avslöjas men det finns flera komiska scener av klass. Årets tema är bibliotek och böcker spelar stor roll i scenografin.
I år hade man även hörsammat min klagan från förra året; nu fanns verkligen grädde till kaffet i pausen. Att signaturlåten Kaffe utan grädde skulle avsluta var en självklarhet.
Svenska Showorkestern Phontrattarne kan se med tillförsikt fram mot nästa år.