Nej, det är inte tussilago, primörer, sippor eller spirande grönska. Inte ens allt skräp som kommer fram när snön smält. Glöm Valborg. Nej, inte förrän institutionen Phontrattarne haft premiär på sin Grand Show har Kung Bore slutgiltigt lämnat våra trakter. Nu är det vår!

Det är ett storverk i sig att ensemblen vaknat upp från förra säsongens 50-årsjubileum till en pigg och snyggt genomförd nystart. Det är ganska udda att fira 51 år men föreställningen är desto jämnare. Man känner förstås igen sig från start. Det är gamla låtar från swingeran, eller modernare som arrangerats om att låta så. Det är sentimentala eller fåniga texter och skämt på alla nivåer.

Man slås direkt av proffsigheten hos de medverkande. Orkestern låter välstämd och samspelet sitter tätt. Kapellmästaren Johan Alex har gjort ett gott jobb. Det väl mest i solona som man inser att det är amatörer. Men det är helt okej och bidrar bara med den charm som amatörföreställningar ska ha. Flera nummer var rena orkesteruppvisningar då man spelade låtar som Night in Tunisia och Caravan.

Koreografin ser så bra ut som man vant sig och stegen sitter fint i hop, balettchefen Annika Björklund har haft fin pli på sidan adepter. Självklart har man lagt ned ett stort jobb på kostymerna. Roligast är ankornas dräkter i numret Glam i en damm.

I frontlinjen fanns främst Josefine Hägglöf, Lovisa Andersson, Ivar Wennerholm och Magnus Paues. Kvartetten bjöd på lika delar skönsång - främst kanske Hägglöf i gamla Padam Padam - och en hel del komik. Gruppen måste ha en rejäl erfarenhet av att stå på scenen, här fanns inga premiärnerver.
Man kan bli imponerad av mångsidigheten hos hela ensemblen. En del gör snabba byten mellan orkestern, sången, showandet och dansen. Det är väl sådant som gör att en ärevördig ensemble kan överleva år efter år.
Höjdpunkter i komiken var den gamla vaktparaden, Povel Ramels klassiker från 50-talet. Andra roliga nummer var Oo-bap-o-da, Mustaschen och Speed dating.

Det kanske inte var så många jätteskratt, men desto fler mindre. Och det räcker långt i kombination med det övriga.
Anakronismen är viktig i Phontrattarnes koncept Det är lite av second hand, gammalt blir som nytt. För en grupp vars signatur är en gammal otidsenlig reklamslogan som "kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar" är det perfekt. Även om det inte gick att få just det tillbehöret till kaffet i pausen.