”Ingen sätter Bebisen i ett hörn”.

Nej, så säger ingen i musikalversionen av Dirty Dancing. Förstås. En superklassisk mening som ”Nobody puts Baby in a corner” muckar man inte med. Filmen är lika mycket en kultfilm för många som den är hånad av andra. Om det främst är en romantiserad skildring av ett yrvaket USA i allegorisk form eller om det mest just ”bara”är en kärlekshistoria, det kan diskuteras, den funkar som både och.

Det handlar om ett naturskönt ställe för amerikansk medelklass att spendera sommarsemestern på. Året är 1963 och klasskillnaderna mellan gäster och personal är stora. Det mullrar i landet och Martin Luther King håller sitt berömda tal om jämlikhet. Det är långt dit, särskilt från den förmenta idyllen på hotellet. Jämfört med filmen är den politiska och sociala utvecklingen tydligare skildrad. Men mest handlar det förstås även om här om häftig förälskelse, att växa upp och att hitta sig själv.

Artikelbild

Här möts den unga och socialt indignerade, och lite naiva, läkardottern Frances (mest kallad Baby) och dansinstruktören Johnny. Ljuv musik, men mest häftig dans, uppstår. För detta är egentligen just en dansikal. Dirty Dancing i scenversionen berättar det mesta i dansens form.

Det finns mycket att glädja sig åt i den uppsättningen. Det är med stolthet man kan se hur många duktiga multitalanger vi har. Ensemblen imponerar genomgående. Paret i centrum har dessutom både kemin, dansen och skådespeleriet med sig. Pascal Jansson och Emilia Ödling Runsteen har hittat det där som gör att man tror på deras karaktärer, även genom musikalens schabloner och filter. De är riktigt bra och verkar verkligen ha (This is) The time of my life, som ledmotivet heter.

Det gäller även skådespelare i mindre roller som Linus Wahlgren som stjäl de scener han medverkar i och nya komedifyndet Filip Johansson (som liknar en ung Björn Kjellman). Stark komisk talang bjuder även Jenny Lampa på som Babys storasyster Lisa. Mia Hjelte gör en stark insats som den olyckliga Penny. Lite förvånande ser man Marie Richardson i den lilla rollen som mamman, men hon gör det förstås bra. Per Graffman och Björn Granath gör det de ska, med skärpa och rutin, men inte så mycket mer.

Scenografin är även den mycket skickligt gjord, med många fyndiga lösningar. Paul Edwards ska ha all heder av den. Musiken är främst framförd live - där både Sandra Oxenryd och Joachim Bergström visar vad de kan - med en del inspelat där det behövs.

Visst kan det bli en och annan dans för mycket. Min kvot av, låt vara snygga, rumpvickningar känns mer än fylld. Men annars är scenversionen av Dirty Dancing en medryckande och ofta gripande föreställning fylld av sprittande livsglädje.