Amerikansk hiphop och Uppsalas studentliv står närmare varandra än man kanske tror. När Phontrattarnes Grand show i programbladet likställs med vårkärlek känns det ungefär lika klädsamt kaxigt som när LL Cool J hävdar att han kan spöa hela USA:s musikindustri med en hand bakom ryggen.
Phontrattarne kan också kosta på sig att sticka ut hakan lite eftersom de är det närmaste man kan komma professionell underhållning i lokala studentsammanhang. Konceptet med en ryggrad av tradjazz utsmyckat av gamla schlagerörhängen och andra klassiker är också både tacksamt och fruktbart. Något som alla känner igen och något att hålla fast vid när högskolepoängen devalveras och institutioner slås samman.

Det studentspexiga går förstås inte att komma runt. Kameler pucklas på, kossor har laktosintolerans och man får se hur det kan "gå då" i numret om vad Godot gör medan han dröjer. Men det är ändå musiken och den tidlösa underhållningen som står i centrum. Vilket gör det begripligt även för dem som inte har minst en fil kand och två terminers nationsarbete för 15 kronor i timmen i meritförteckningen.
Kvällens enda stora frågetecken blir var Povel Ramel, Bingolotto och varm korv har med Orienten att göra. Det utannonserade orienttemat ger visserligen en snygg scenutsmyckning, men utmynnar annars bara i ovanstående kamelskämt.

Att skoja om norrlänningar, stockholmare och varmkorvgubbar känns väl lättköpt och ibland håller ordvitsarna inte riktigt för att hålla uppe ett helt nummer. Men när allt är finputsat in i minsta dräktdetalj och danssteg och orkestern skapar ett drag som kan mäta sig med de flesta av landets storband är det lätt att ha överseende. Efter extranumren ligger till och med namnet Phontrattarne nästan rätt i munnen.